Kanske i mitten av januari 2019

Jag planerar ett ”framförande” med en yngre, nyvunnen bekantskap. Jag vill samla människor och berätta hur jag ser på ensamheten. Hur vi missar illusionen om gemenskap och den existentiella, objektiva ensamheten, därför blir verklig och subjektiv.

Vi lever väldigt mycket i ett föräldralöst samhälle…där antalet auktoriteter minskat drastiskt de senaste decennierna. Gud har vi avlivat. Och vi har krossat drömmen/illusionen om kärnfamiljen som det sammanhållande kitt vi behöver för att uppleva livet som kontinuerligt och meningsfullt. Så att vi kan säga att ”hoppet” är det sista som lämnar oss. Men då måste vi bära på ett hopp. Vi måste kunna känna det. Att vi har ett hopp.

Om kärnfamiljen aldrig uppstår i våra liv så blir resten av tiden en resa i öknen. Kanske helt och hållet utan oaser.

Det är inte meningen att vi ska klara av allt på egen hand. Vi går under av den tyngden. Vi låter aggressionen ta plats i oss själva och göra oss deprimerade i st f upprörda över vad som skett och sker.

Att regeringsförhandlingarna drar ut på tiden på detta sätt – valet var 9.9 och nu skriver vi 20.11 – är väldigt ovanligt och osvenskt. Det beror mycket på att inget av de andra partierna vill tala med SD, men kan dessutom innehålla frön till något annat öht. Att vi låter demokratin ta sin tid. Vi pallar för det. Det är egentligen en uppvisning vi bjuder resten av världen på. I tålamod. Men där finns negativa bitar som har med svårigheten att förhålla sig till det många kallar ”ondskan”.

Är det rätt att inte tala med ”ondskan” ? Hur gör vi med vår egen ondska ? Lyssnar vi på våra mest skrämmande tankar eller håller vi dem borta från medvetandet ? Vad händer om vi inte har kontakt med hela oss själva ? Det behöver inte hända nåt så länge drömmarna hjälper till att kanalisera vårt hat och våra starkaste aggressioner.

Men att slå dövörat till det som inte behagar, gör oss än mer rädda för mörkret och varför törs vi inte ta dialogen och framföra våra åsikter och stå för dem ?

Jag tror att om vi tystnar alltför länge riskerar vi att göra oss till främlingar även inför oss själva och känslan av ensamhet växer. Ensamheten kan förjagas endast med hjälp av mera samtal och illusionen om att vi INTE är ensamma.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

NOVEMBER 2018

Det var ett tag sen jag skrev.

Sen förra gången har jag sagt upp min anställning. Jag orkade inte med tempot på jobbet, höll på att bli cynisk och gjorde misstag.

Jag var den tionde i ordningen under ett år som gick. Det säger en del. De flesta vågar inte. Vågar inte göra bort sig. De sköter sig prickfritt och stannar kvar många gånger pga att de inte orkar tänka på att söka något lugnare och mer passande.

Som psykolog måste man ges tid och ge sig själv tid till att smälta alla ord man lyssnar till. Det är verkligen ett psykiskt arbete att jobba som psykolog hahaha. Om utrymmet blir för litet och man har andra viktigare relationer i livet man måste prioritera kan det bli kinkigt. Jag hade kinkat med mig själv länge nog. Åldern hjälper också till. Man vill så gärna vara yngre än man är….for ever young…

Efter uppsägningen blev jag sjuk. Sjukare än jag nån gång tidigare i livet varit. Var inte människa på 8-9 veckor. En utlandsresa var tänkt att avbryta ”sjukan” men icke sa nicke. Jag var dum nog att köpa en billig antibiotika som till en början gjorde gott men sen gav mig såna biverkningar att jag var tvungen avbryta kuren. Följden av det äventyret blev att alla mina goda bakterier hade ”brunnit inne” i eldsvådan som den starka medicinen orsakat, så att jag fick dras med svåra magplågor i några veckor, innan jag med hjälp av div drycker med goda bakterier hjälpte till att återfå balansen i tarmen.

Det är väldigt befriande och spännande att försöka livnära sig själv helt och hållet. Jag tar emot patienter veckans alla vardagar mellan 08 och 20 00. Ringer man 072 25 88 300 så kommer man till mig. Är jag ledig så svarar jag. Annars ringer jag upp.

Det har hänt något med människorna. Det brukar det ju göra men jag misstänker att hela kbt-tänkandet har åtminstone hjälpt till att få människor tro att psykiska problem går att lösa lika snabbt som fysiska eller många av de fysiska skavankerna.

Det kommer som en överraskning för somliga att psyket är något annat än kroppen. Psyket är du. Kroppen är det hem ”du” bor i. Som hyresgäst i en bostad. Antingen hyr du eller så äger du. Din kropp.

Men psyket idag, den du blivit till och är idag, är resultatet av alla andra dagars upplevelser såsom du tvingats till att se dem eller kunnat tolka. Det finns ingen medicin eller något plåster att sätta på känslomässiga sår, din smärta.

Du behöver dock inte tro på psykoterapi för att den ska verka. Den verkar bara du kommer. Närvaro är enda kravet. Att du närvarar av egen vilja. Det finns tecken som tyder på att viljan blir svagare hos människor med antalet timmar man vistas på de sk sociala medierna. Du är inte dig själv där helt och hållet. Du putsar fjädrarna för att skina och bli populär.

Det behöver du inte göra i en psykologisk terapi. Hit kan du komma slokörad och nere och få berätta din historia.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

TACK !!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Tack alla ni från hela världen – nästan – som läst och kommenterat mina ord. TACK !!!!!!!!!!!!!!!!!

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

DIKT

Orden JA och NEJ

Det måste börja med ett ovillkorligt
JA
från bägge håll
från mamman och från barnet

när barnet känner sin mammas
JA
kan NEJ födas

när barnets NEJ
tagits emot och bekräftats
utan hämnd

kan barnet åter
säga JA
och gå

gå ut
och göra samma sak igen
och igen
och igen
med samma person…
livsknulla

kunna stanna kvar
fram till döden

slippa ha ordet nej
som plan B

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Älskar man en älskar man alla

Gäller det om man älskar sig själv ?

Ja jag tror det. Om man med älska menar ”jag tillåter mig att vara som jag är…med brister och dumheter och allt”.

Kaffet och snuset gjorde susen…..snusen…..

Det handlar om att acceptera sig själv som man är. Den man är. Då kan man älska världen. Då törs man stanna kvar hos den man har.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Man kan nå mig

även på ”gunnarhilen@hotmail.com

Publicerat i Uncategorized | 6 kommentarer

Samtalshjälp i Huddinge

Har den stora glädjen meddela att jag nu tar emot privatpatienter på dagtid och vid möjlighet även kvällstid, på min privata mottagning i Huddinge. Man ringer då på tel 072 25 88 300, och telefontiden gäller söndagar 19 – 20 00.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

2014 och de nya byfånarna

Ett nytt år !

De senaste årens nyårsaftnar har jag allt mer fått känslan av att det är ingen idé att önska sig något mer än föregående år kunnat ge. Eftersom jag är självkritisk räknar jag krasst med att det delvis har med mig själv att göra. Med min egen tilltagande pessimism angående mina möjligheter att lösa mina egna ”kroniska” identitetsproblem. Jag kommer nog aldrig att ens för mig själv kunna formulera en ”bild” av vem jag i grunden är. Eftersom denna tanke funnits med hela mitt liv kommer denna ”insikt” om dess utsiktlöshet inte som en chock utan ger mig snarare ett neurotiskt bekräftande på att jag alltid haft rätt. Jag vet ingenting om mig själv. Det är en överdrift men ändå inte. Jag blir inte ledsen av vad jag här säger om mitt eget mysterium. Jag kanske är så knäpp att jag helt enkelt gillar tanken på att aldrig kunna fånga mig själv. Man kan trivas med sig själv utan att ha ett hum vem man pratar om. Någon som har mitt namn…det är allt. Det får duga.

Men ! Det är nåt mer som allt oftare har dykt upp i min frustration gällande våra framtidsutsikter att kunna skapa en ”bättre” värld. Det handlar om den växande narcissismen, egocentriciteten och självförhärligandet. En autistisk en-mans-gudstjänst ämnad att hylla det egna jaget. Det märks egentligen överallt. Att kliva på tunnelbanan eller pendeln i Stockholm räcker mer än väl för att man ska föras in i en tom värld med människokroppar som sitter likt drogade neanderthalare med ansiktet stirrande i sin egen spegel…mobilen…och söker sig själva med hjälp av fladdrande fingrars sökande efter bilder att le igenkännande åt. Man kommer inte åt dessa medmänniskor. Man når inte fram bak ”glasväggen” eller ”kupan” som vi kan se som ny amerikansk TV-serie just nu. Iaf just nu i Finland. ”Under the dome”. En ”okänd” kraft med en osynlig mur stänger människor i ett litet amerikanskt samhälle ute från resten av världen.

För drygt 50 år sedan började vi transportera våra barn till barnkrubbor, daghem och nu förskolor. Det allmänna ska ta hand om det käraste vi har. Barnen. Framtiden. År för år växer det upp nya förskolor där barnen från en allt lägre ålder ska vistas allt längre tid utan den dagliga kontakten med sina föräldrar. Jag har under ca 10 år talat om konsekvenserna av detta ekonomiskt grundade socialpsykologiska experiment. Jag har förutsett det som hände i Finland under nyåret. Det första daghemmet brändes ner. Folk reagerar knappt. OM DET VARIT FULLT AV BARN…vad hade vi då känt ?

Det är inte min pessimism som gör att jag är säker på att detta bara är början. Det är min människosyn jag ser gå i kras. Att vi måste bry oss om varandra och leva för varandra. Ensam är INTE stark. Människan är ingen solitär…hon är en social varelse…en märklig korsning mellan hjärna och hjärta. Mellan eftertänksamhet och drift. Driften som handlar om tillfredsställa våra önskemål genast här och nu resp tanken som har möjlighet att skjuta upp behoven till en bättre tidpunkt. Eller sublimera dem till samhälleligt acceptabla handlingar.

Att tro att ett-åringar är intresserade av skolämnen när de inte vet var de befinner sig, inte ser skymten eller känner lukten av mamma eller pappa, inte vet nåt öht om nånting annat än att de lever i total, ständig, blind panik över sin övergivenhet…det är något som jag inte har ord till att beskriva. Det finns inga ord att tala om sånt som har med den ordlösa barndomen att göra. Möjligen kan man säga ”mamma” och försöka leva sig i i vad det betyder för spädbarnet. När inte mamma är där.

Att förlora mamma i ett års ålder i samhällets syfte att skapa självständiga, tänkande individer, med obegränsad kreativ förmåga att ta sig ur ett uppkommet problem…är TORTYR. Det är därför jag kallar daghem/förskolor för koncentrationsläger. Det omedvetna syftet är nämligen detsamma som i Hitlers skapande av lägren i Tyskland. Att utrota. Att utrota våra identiteter eller rättare att ödelägga möjligheterna till att hitta sig själv. I dag ses det nämligen som det farligaste som finns för samhällets fortsatta utveckling – mot avgrunden – att kunna både känna och tänka. En sån människa är den farligaste fienden för samhället. Det är inte det att hon inte behövs. Hon är direkt farlig. En enda riktig människa kan skapa kaos i hela världen. Det har vi sett förrut. Både från den ”onda” och den ”goda” sidan. Samhället som skymtar i framtiden har inte plats för några käppar i hjulet.

Visst låter det galet ! Jag är galen kanske men det jag talar om i min bok från 2008 ( ”Barn är inte att leka med” ) att vi har att vänta på den stora ”mentala katastrofen” är ingen överdrift. Vi är där och katastrofen växer.

För ca tio år sedan ”öppnade” Italien sina mentalsjukhus och ”befriade” de olyckliga ”galningarna”. Jo man trodde man var human. De dukade under på gator och torg förstås och visade de styrande hur skör en människa är. Hur övergivenhet är ett kroniskt gift mot mänskligt liv.

Det följde en tid när man insåg det galna i att släppa ”galningarna” ut på grönbete. De blev ett lätt byte för ”medmänniskornas” enorma välvillighet att missförstå och visa sin mest djuriska sida. Svaghet triggade igång det värsta hos oss.

Jag läser i dag i tidningen om en mamma som hittills fått fin hjälp att sköta sin autistiske son. När han blev tonåring drogs hjälpen in. Han faller. Snart är han ”myndig” i 18 års ålder och då senast kommer det nya neuropsykiatriska samhället att kräva av honom att han tar egna initiativ till sin egenvård. Han kommer inte att bli gammal. Kanske han inte tar livet av sig men han kommer att bli en av de nya ”byfånarna” som jag så hemskt vill kalla de människor vi åter kommer att få se driva omkring på gatorna. Fullständigt tomma på ryggrad, egna tankar och förmåga till känslor. Vi kommer inte att kalla dem ”byfånar” som jag gör utan ”fattiga”. De kommer aldrig att ha ett jobb. De kommer aldrig att kunna känna, ge eller ta emot kärlek. Kanske en del orkar döda och hamnar i ett tryggt fängelse och blir omhändertagna…kanske en del orkar ta livet av sig.

Kanske några har en liten gnutta hat i sig så de kan organisera sig i gäng. Trashankar som rusar fram och slaktar någon förbipasserande för att få kläder…och mat? En ny kannibalism !?

Sauli Niinistö, Finlands president, sitter fast i tron på det goda EU. Hans nyårstal fylldes till stora delar av detta galna projekt som än så länge inte har gjort en människa lyckligare. Rikare ja men inte lyckligare. Vi håller på att bygga en ”kupa” som stänger ute resten av världen och vi glömmer bort vårt eget behov av kontakt. Inuti en osynlig kupa som suger ut luften och lusten och förmågan att leva föds paniken snabbare än nån annanstans och folk blir djuriska. Där inne i det trygga, världsfrånvända, dödar vi varandra och slutar att tycka synd om varandra. Empatin blir ett minne blott. Samtidigt säger presidenten att vi måste också komma ihåg att BRY OSS OM VARANDRA. Som om han förstår, omedvetet, att EU är motsatsen till att bry sig…annars hade han inte behövt lägga till den ”passusen”…eller hur gott folk ?

Ett nytt år !

En som inte tycks veta vad han borde säga.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Förklaring

”Arbetets underbara boja” syftar på att det är härligt att arbeta. Bojan kan bestå i att du är bunden av arbetstiderna men OCKSÅ blir för feg att tala öppet om samhället, arbetet och jävligheter i största allmänhet. Jag förändras inte.

Publicerat i Uncategorized | 8 kommentarer

Arbetets underbara boja

TACK alla som hört av sig till mig och min hemsida. Jag är dålig på att svara var och en personligt men ni ska veta hur roligt det känns att texterna når ut.

Sen ett år tillbaka lever jag i mitt hemland och arbetar. Det är fantastiskt skönt att känna sig behövd igen av arbetslivet. Att ”fastna” i familjens hähn har sina sidor och vi vuxna är nog inte ämnade att leva av samhället. Många har inget alternativ. Psykisk ohälsa, utförsäkringar, otillräckliga bidrag mm mm skördar sina offer.

Vad ”välfärdsstaten” inte vill förstå år 2013 är att man själv förlorar på att hålla folk nere i eländet. På lång sikt.

Jag har försökt komma ut till olika ”maktmänniskor” med mitt budskap om vad vi gör med våra små barn när vi föredrar att de växer upp i det allmänna framom familjen men det är stört omöjligt att få någon att våga lyssna. Man bemöter mig med tystnad och då vet man att man berört den ömma punkten.

Människor, läs kvinnor, jag träffar berättar dagligen hur konstigt och mot naturen det känns att bara tänka tanken på att föda barn och sedan lämna bort dem. Dessa kvinnor kommer alltid från andra kulturer än den västerländska. Så tyckte vi också för 50 år sen. Kvinnor som vill vara mamma med sina barn där hemma betraktas i dag som störda !!!

Återkommer

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar