TACK !!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Tack alla ni från hela världen – nästan – som läst och kommenterat mina ord. TACK !!!!!!!!!!!!!!!!!

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

DIKT

Orden JA och NEJ

Det måste börja med ett ovillkorligt
JA
från bägge håll
från mamman och från barnet

när barnet känner sin mammas
JA
kan NEJ födas

när barnets NEJ
tagits emot och bekräftats
utan hämnd

kan barnet åter
säga JA
och gå

gå ut
och göra samma sak igen
och igen
och igen
med samma person…
livsknulla

kunna stanna kvar
fram till döden

slippa ha ordet nej
som plan B

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Älskar man en älskar man alla

Gäller det om man älskar sig själv ?

Ja jag tror det. Om man med älska menar ”jag tillåter mig att vara som jag är…med brister och dumheter och allt”.

Kaffet och snuset gjorde susen…..snusen…..

Det handlar om att acceptera sig själv som man är. Den man är. Då kan man älska världen. Då törs man stanna kvar hos den man har.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Man kan nå mig

även på ”gunnarhilen@hotmail.com

Publicerat i Uncategorized | 6 kommentarer

Samtalshjälp i Huddinge

Har den stora glädjen meddela att jag nu tar emot privatpatienter på dagtid och vid möjlighet även kvällstid, på min privata mottagning i Huddinge. Man ringer då på tel 072 25 88 300, och telefontiden gäller söndagar 19 – 20 00.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

2014 och de nya byfånarna

Ett nytt år !

De senaste årens nyårsaftnar har jag allt mer fått känslan av att det är ingen idé att önska sig något mer än föregående år kunnat ge. Eftersom jag är självkritisk räknar jag krasst med att det delvis har med mig själv att göra. Med min egen tilltagande pessimism angående mina möjligheter att lösa mina egna ”kroniska” identitetsproblem. Jag kommer nog aldrig att ens för mig själv kunna formulera en ”bild” av vem jag i grunden är. Eftersom denna tanke funnits med hela mitt liv kommer denna ”insikt” om dess utsiktlöshet inte som en chock utan ger mig snarare ett neurotiskt bekräftande på att jag alltid haft rätt. Jag vet ingenting om mig själv. Det är en överdrift men ändå inte. Jag blir inte ledsen av vad jag här säger om mitt eget mysterium. Jag kanske är så knäpp att jag helt enkelt gillar tanken på att aldrig kunna fånga mig själv. Man kan trivas med sig själv utan att ha ett hum vem man pratar om. Någon som har mitt namn…det är allt. Det får duga.

Men ! Det är nåt mer som allt oftare har dykt upp i min frustration gällande våra framtidsutsikter att kunna skapa en ”bättre” värld. Det handlar om den växande narcissismen, egocentriciteten och självförhärligandet. En autistisk en-mans-gudstjänst ämnad att hylla det egna jaget. Det märks egentligen överallt. Att kliva på tunnelbanan eller pendeln i Stockholm räcker mer än väl för att man ska föras in i en tom värld med människokroppar som sitter likt drogade neanderthalare med ansiktet stirrande i sin egen spegel…mobilen…och söker sig själva med hjälp av fladdrande fingrars sökande efter bilder att le igenkännande åt. Man kommer inte åt dessa medmänniskor. Man når inte fram bak ”glasväggen” eller ”kupan” som vi kan se som ny amerikansk TV-serie just nu. Iaf just nu i Finland. ”Under the dome”. En ”okänd” kraft med en osynlig mur stänger människor i ett litet amerikanskt samhälle ute från resten av världen.

För drygt 50 år sedan började vi transportera våra barn till barnkrubbor, daghem och nu förskolor. Det allmänna ska ta hand om det käraste vi har. Barnen. Framtiden. År för år växer det upp nya förskolor där barnen från en allt lägre ålder ska vistas allt längre tid utan den dagliga kontakten med sina föräldrar. Jag har under ca 10 år talat om konsekvenserna av detta ekonomiskt grundade socialpsykologiska experiment. Jag har förutsett det som hände i Finland under nyåret. Det första daghemmet brändes ner. Folk reagerar knappt. OM DET VARIT FULLT AV BARN…vad hade vi då känt ?

Det är inte min pessimism som gör att jag är säker på att detta bara är början. Det är min människosyn jag ser gå i kras. Att vi måste bry oss om varandra och leva för varandra. Ensam är INTE stark. Människan är ingen solitär…hon är en social varelse…en märklig korsning mellan hjärna och hjärta. Mellan eftertänksamhet och drift. Driften som handlar om tillfredsställa våra önskemål genast här och nu resp tanken som har möjlighet att skjuta upp behoven till en bättre tidpunkt. Eller sublimera dem till samhälleligt acceptabla handlingar.

Att tro att ett-åringar är intresserade av skolämnen när de inte vet var de befinner sig, inte ser skymten eller känner lukten av mamma eller pappa, inte vet nåt öht om nånting annat än att de lever i total, ständig, blind panik över sin övergivenhet…det är något som jag inte har ord till att beskriva. Det finns inga ord att tala om sånt som har med den ordlösa barndomen att göra. Möjligen kan man säga ”mamma” och försöka leva sig i i vad det betyder för spädbarnet. När inte mamma är där.

Att förlora mamma i ett års ålder i samhällets syfte att skapa självständiga, tänkande individer, med obegränsad kreativ förmåga att ta sig ur ett uppkommet problem…är TORTYR. Det är därför jag kallar daghem/förskolor för koncentrationsläger. Det omedvetna syftet är nämligen detsamma som i Hitlers skapande av lägren i Tyskland. Att utrota. Att utrota våra identiteter eller rättare att ödelägga möjligheterna till att hitta sig själv. I dag ses det nämligen som det farligaste som finns för samhällets fortsatta utveckling – mot avgrunden – att kunna både känna och tänka. En sån människa är den farligaste fienden för samhället. Det är inte det att hon inte behövs. Hon är direkt farlig. En enda riktig människa kan skapa kaos i hela världen. Det har vi sett förrut. Både från den ”onda” och den ”goda” sidan. Samhället som skymtar i framtiden har inte plats för några käppar i hjulet.

Visst låter det galet ! Jag är galen kanske men det jag talar om i min bok från 2008 ( ”Barn är inte att leka med” ) att vi har att vänta på den stora ”mentala katastrofen” är ingen överdrift. Vi är där och katastrofen växer.

För ca tio år sedan ”öppnade” Italien sina mentalsjukhus och ”befriade” de olyckliga ”galningarna”. Jo man trodde man var human. De dukade under på gator och torg förstås och visade de styrande hur skör en människa är. Hur övergivenhet är ett kroniskt gift mot mänskligt liv.

Det följde en tid när man insåg det galna i att släppa ”galningarna” ut på grönbete. De blev ett lätt byte för ”medmänniskornas” enorma välvillighet att missförstå och visa sin mest djuriska sida. Svaghet triggade igång det värsta hos oss.

Jag läser i dag i tidningen om en mamma som hittills fått fin hjälp att sköta sin autistiske son. När han blev tonåring drogs hjälpen in. Han faller. Snart är han ”myndig” i 18 års ålder och då senast kommer det nya neuropsykiatriska samhället att kräva av honom att han tar egna initiativ till sin egenvård. Han kommer inte att bli gammal. Kanske han inte tar livet av sig men han kommer att bli en av de nya ”byfånarna” som jag så hemskt vill kalla de människor vi åter kommer att få se driva omkring på gatorna. Fullständigt tomma på ryggrad, egna tankar och förmåga till känslor. Vi kommer inte att kalla dem ”byfånar” som jag gör utan ”fattiga”. De kommer aldrig att ha ett jobb. De kommer aldrig att kunna känna, ge eller ta emot kärlek. Kanske en del orkar döda och hamnar i ett tryggt fängelse och blir omhändertagna…kanske en del orkar ta livet av sig.

Kanske några har en liten gnutta hat i sig så de kan organisera sig i gäng. Trashankar som rusar fram och slaktar någon förbipasserande för att få kläder…och mat? En ny kannibalism !?

Sauli Niinistö, Finlands president, sitter fast i tron på det goda EU. Hans nyårstal fylldes till stora delar av detta galna projekt som än så länge inte har gjort en människa lyckligare. Rikare ja men inte lyckligare. Vi håller på att bygga en ”kupa” som stänger ute resten av världen och vi glömmer bort vårt eget behov av kontakt. Inuti en osynlig kupa som suger ut luften och lusten och förmågan att leva föds paniken snabbare än nån annanstans och folk blir djuriska. Där inne i det trygga, världsfrånvända, dödar vi varandra och slutar att tycka synd om varandra. Empatin blir ett minne blott. Samtidigt säger presidenten att vi måste också komma ihåg att BRY OSS OM VARANDRA. Som om han förstår, omedvetet, att EU är motsatsen till att bry sig…annars hade han inte behövt lägga till den ”passusen”…eller hur gott folk ?

Ett nytt år !

En som inte tycks veta vad han borde säga.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Förklaring

”Arbetets underbara boja” syftar på att det är härligt att arbeta. Bojan kan bestå i att du är bunden av arbetstiderna men OCKSÅ blir för feg att tala öppet om samhället, arbetet och jävligheter i största allmänhet. Jag förändras inte.

Publicerat i Uncategorized | 8 kommentarer

Arbetets underbara boja

TACK alla som hört av sig till mig och min hemsida. Jag är dålig på att svara var och en personligt men ni ska veta hur roligt det känns att texterna når ut.

Sen ett år tillbaka lever jag i mitt hemland och arbetar. Det är fantastiskt skönt att känna sig behövd igen av arbetslivet. Att ”fastna” i familjens hähn har sina sidor och vi vuxna är nog inte ämnade att leva av samhället. Många har inget alternativ. Psykisk ohälsa, utförsäkringar, otillräckliga bidrag mm mm skördar sina offer.

Vad ”välfärdsstaten” inte vill förstå år 2013 är att man själv förlorar på att hålla folk nere i eländet. På lång sikt.

Jag har försökt komma ut till olika ”maktmänniskor” med mitt budskap om vad vi gör med våra små barn när vi föredrar att de växer upp i det allmänna framom familjen men det är stört omöjligt att få någon att våga lyssna. Man bemöter mig med tystnad och då vet man att man berört den ömma punkten.

Människor, läs kvinnor, jag träffar berättar dagligen hur konstigt och mot naturen det känns att bara tänka tanken på att föda barn och sedan lämna bort dem. Dessa kvinnor kommer alltid från andra kulturer än den västerländska. Så tyckte vi också för 50 år sen. Kvinnor som vill vara mamma med sina barn där hemma betraktas i dag som störda !!!

Återkommer

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

En vän utvecklar mina tankar

En nära vän undrar om det inte är rätt att tala om mobbning även i de fall man inte kan spåra eller förstå varför den mobbade stannar kvar i processen…i mobbningen. Dvs att man inte alltid kan tala om att man ”låter sig mobbas”.

Jag tänker nu på två fall.Sinsemellan till synes mycket olika.

1. Många kvinnor får stå ut med mobbning och rent våld ( psykiskt, fysiskt, sexuellt ) i sina nära relationer och visst kan man fråga sig i vilken grad de frivilligt stannar kvar där år efter år om det samtidigt finns små barn som behöver sin mamma. Dvs måste man inte det faktum att mamman stannar kvar som att hon offrar sig för barnens skull ? Det är ju omänskligt att ens försöka definiera vad det är som pågår i en sån hemsk situation.

Men om man fråntar den kvinnan allt eget ansvar för att hon stannar ( ja t o m anför kärlek som ett motiv ) så gör man henne på något vis till ett 100-%-igt, passivt offer…om man inte just ser kärleken som en aktiv källa att stanna. Sin egen eller barnens längtan efter och behov av snälla pappa.

Jag vet hur svårt det är och hur djupt känslorna går hos en sådan person som tar emot stryk för att barnen inte ska bli utan pappa…trots att han är hemsk i det han slår/förtrycker.

Saken är tyvärr ännu svårare än så. Hos kvinnor som stannar finns mycket ofta en barndom med våld och en omedveten, obearbetad avundsjuka kvar gentemot barn som sluppit våldet. Varför ska hennes barn komma lättare undan än hon själv gjorde ? Den frågan finns kvar och även svaret…”klarade jag av det så ska minsann du/ni också göra det”.

Att lagen säger ifrån borde vara det som vägleder kvinnan men är det högst sällan. Lagen är känslolös. Kvinnan tyvärr alltför laglös.

2. Jag känner mig mobbad. Helt på riktigt. Jag känner mig åsidosatt som rikssvensk i Svenskfinland. Det är extremt svårt att på något sätt ”bevisa” detta eftersom det är ett gruppbeteende från en minoritet riktat mot en ännu mindre enhet…mig som representant för ”storebror” Sverige.

Storebror Sverige som både har ägt och också gjort illa åt finnar…blev så småningom under historien något som man både såg upp till och hatade. När finlandssvenskar i dag besöker Sverige får de ännu år 2012 höra av dryga och/eller dumma svenskar ”vilken fin svenska du pratar”. Finlandssvensken tar detta som tecken på makt och behov av att rangordna.

Jag har alltså fått tillbaka detta som rikssvensk i Svenskfinland och har extremt svårt att göra något åt det. Jag vill minnas jag fått in en säger en insändare i ämnet i Hbl, under årens lopp men det är allt. Ja en kommentar i en mindre gratistidning, ”Länsiväylä” har jag också fått med. Tidningen har egentligen en större upplaga än Hbl men antalet finlandssvenskar som läser den är nog mindre. Där berättade jag i o f sig om den absolut svåraste saken jag råkat ut för i landet när jag blev dragen vid nä’san angående en tjänst som var vikt åt min ende konkurrent…en ung finlandssvensk rik karl med rätt efternamn. Mina 10 erfarenhetsår som leg psykolog krossades av hans sommarjobb på posten !

Advokaten som skulle hjälpa mig få rättvisa i saken kämpade i två år men stångade sin panna blodig. De nära 60 000 euro han menat jag borde få som ersättning i förlorad arbetsinkomst…blev till slut 0,00 och ett hot om att tvärtom kanske behöva betala advokatens dyra arvode men där kom facket in och räddade mig.

Därefter har livet inte varit nådigt här utan jobb efter jobb har dragits vid min näsa och ansökningar om anställningar har mer eller mindre kastats i pappershinken utan intresse.

Man säger inom den sk ”ankdammen” att man har ”högt i tak”. Det må stämma men då förbehållet ankorna själva. Jag som utifrån kommande göre mig icke besvär. Jag har aldrig ens försökt göra mig till för att sänka tröskeln utan har mer tänkt på att försvara min själ. Det har stått mig dyrt men stoltheten är ovärderlig.

Kanske får jag anledning att återkomma.

Publicerat i Uncategorized | 126 kommentarer

Ett brev om mobbning

Mina första tankar om mobbning.

När Anders och jag under en lunch i dag ( 4.8.2011 ) började spåna kring ett gemensamt framtida jobb kring mobbning, erbjöd jag mig att starta upp med mina högst personliga, men ändå psykologiskt grundade, tankar om vad mobbaren och den mobbade har upplevt innan det börjar, som de vuxna sedermera kommer att definiera som Mobbningen . Alltså deras resp uppväxt.

Mycket litet är skrivet i vetenskapens namn om dessas barndomar. Det beror, tror jag, inte bara på att det är ohyggligt svårt att spåra och få någon högre sanningshalt i saken utan det hänger även samman med händelsernas natur. Risken är stor att t o m den som forskar i sakerna, själv bär på upplevelser av liknande natur och därmed lever med stor risk att ha skaffat för bra skygglappar för sanningen. Ingen har levt en ”perfekt” barndom.

Man vet att självkänsla är ett bra vapen mot att låta sig bli mobbad. Som ordet säger handlar det om ”att känna sig själv”…på gott och ont. Det andra ordet man ofta använder i dessa sammanhang och stundom förväxlar med det första är självförtroende. Dvs ”att lita på sig själv”.

Kan man ha det ena utan att ha det andra ? Jag tror att om man känner sig själv så följer självförtroendet med nära nog på köpet men inte omvänt. Jag kan ha ett enormt självförtroende vad gäller vissa saker men känna mig handfallen inför andra därför jag har ”blinda fläckar” i min självkännedom. Till de mest extrema exemplen på detta hör t ex massmördaren i Norge. Även artister i världsklass kan när de står på scenen/idrottsbanan lysa av självförtroende men sjunka ihop till våta fläckar när rampljuset släcks. Där döljs en historia de inte riktigt kunnat närma sig och göra ofarlig och som därför spelar dem och deras fulla självförtroende stora spratt.

Min tanke är att, och den kan låta provocerande, den kommande mobbaren resp mobbade från början är två sidor av samma mynt…två barn som på något sätt blivit mobbade i hemmet, aktivt eller passivt.

Med aktivt menas då allt slags beteende ämnat att trycka ner och göra barnet mindre och sämre än vad det förtjänar. Fysiskt, psykiskt och sexuellt våld hör hit.

Med passivt menar jag i stort sett frånvaro av stöd från en vuxen. Den personen kan finnas i hemmet men vara psykiskt frånvarande av en mängd orsaker eller den kan även vara helt fysiskt frånvarande.

Frånvaro i sig räcker inte alltid utan den måste ibland på något vis utnyttjas av en annan person. T ex en moder som hotar barnet med en frånvarande pappa…”hade pappa varit här, då…”.

Vad som hänt barnet helt specifikt kan vi alltså i princip aldrig få veta men jag bygger mina teser på tanken att självkänslan i grunden är skadad…på något vis…och att självförtroendet då också många gånger inte hänger med i en sund utveckling.

Att t ex säga till ett barn som så att ”om du lyder mig, så får du godis” och sedan inte ger detta godis, skadar det i ett första skede förtroendet för den vuxna. Om det upprepas ofta och kanske i hundratals olika varianter och barnet samtidigt, som växande individ, ska identifiera sig med denna person, skadas både förtroendet till den vuxna och till det egna självet. Man lär sig antingen att man är en lögnhals eller tränger bort det skeva förhållandet och tror sig veta att man är en sjysst typ… men har alltså då skapat det jag kallade en ”blind fläck” i sin självkänsla. Man tror man vet vem man är utan att ha kontakt med otyget att ljuga.

Om det nu skulle stämma det jag gissar, att mobbaren och den mobbade gått igenom samma/liknande hårda uppväxt i hemmet, vad är det då som gör att den ena blir mobbare och den andre en mobbad ?

Om jag får vänta en stund med den jättefrågan och i stället berätta hur jag kan tänka som jag gör…utan att bli teoretisk.

Nånting måste med nödvändighet vara fel i hemmet när vare sig mobbare eller mobbad törs ta upp frågan där hemma redan efter de första tecknen på att eländet har börjat.

Att stämma i bäcken, säger ordspråket. Det innebär att om en kille eller tjej med sund självkänsla och ett gott självförtroende råkar ut för en orättvisa, går densamme hem och berättar om denna, för den vet att med föräldrarnas hjälp ska den få ett snabbt slut. Barnet litar alltså på de vuxna och att de till 100 % står på barnets sida.

Tvekar barnet så får man höra att ”det lönar sig inte att berätta” ( nonchalans ) eller t o m ”det blir bara värre” ( risk för stryk…hån ).

Mellan nonchalans ( passiv mobbning ) och stryk/hån ( aktiv mobbning ) är avståndet i upplevelsen stort och det är här jag tror vattendelaren går mellan framtida mobbad och mobbare.

Därmed har jag också sagt jag tror att mobbaren är ”värre” skadad än den mobbade. Att vänta på mera stryk efter att redan ha fått stryk är ett outsägligt svek och påhopp. Att bli bemött med tystnad och icke-handling är också tungt men jag tycker nog det är en skarp gradskillnad däremellan trots allt.

Det av föräldrarna slagna/hånade barnet har bara mobbandet att ta till som försvar mot ett psykiskt sammanbrott och det av föräldern nonchalerade barnet kan bara nonchalera det den utsätts för. Två rätt lika barndomar delas upp i aktivitet ( att bli en mobbare ) och passivitet ( att låta sig mobbas ).

Som sagt det här är ingen Sanning naturligtvis utan mina tankar här och nu. Kommer annat fram under vår ev resas gång kan detta inte användas utan redigering.

Gunnar

Publicerat i Uncategorized | 54 kommentarer