Gunnar Hilén

En nära vän undrar om det inte är rätt att tala om mobbning även i de fall man inte kan spåra eller förstå varför den mobbade stannar kvar i processen…i mobbningen. Dvs att man inte alltid kan tala om att man ”låter sig mobbas”.

Jag tänker nu på två fall.Sinsemellan till synes mycket olika.

1. Många kvinnor får stå ut med mobbning och rent våld ( psykiskt, fysiskt, sexuellt ) i sina nära relationer och visst kan man fråga sig i vilken grad de frivilligt stannar kvar där år efter år om det samtidigt finns små barn som behöver sin mamma. Dvs måste man inte det faktum att mamman stannar kvar som att hon offrar sig för barnens skull ? Det är ju omänskligt att ens försöka definiera vad det är som pågår i en sån hemsk situation.

Men om man fråntar den kvinnan allt eget ansvar för att hon stannar ( ja t o m anför kärlek som ett motiv ) så gör man henne på något vis till ett 100-%-igt, passivt offer…om man inte just ser kärleken som en aktiv källa att stanna. Sin egen eller barnens längtan efter och behov av snälla pappa.

Jag vet hur svårt det är och hur djupt känslorna går hos en sådan person som tar emot stryk för att barnen inte ska bli utan pappa…trots att han är hemsk i det han slår/förtrycker.

Saken är tyvärr ännu svårare än så. Hos kvinnor som stannar finns mycket ofta en barndom med våld och en omedveten, obearbetad avundsjuka kvar gentemot barn som sluppit våldet. Varför ska hennes barn komma lättare undan än hon själv gjorde ? Den frågan finns kvar och även svaret…”klarade jag av det så ska minsann du/ni också göra det”.

Att lagen säger ifrån borde vara det som vägleder kvinnan men är det högst sällan. Lagen är känslolös. Kvinnan tyvärr alltför laglös.

2. Jag känner mig mobbad. Helt på riktigt. Jag känner mig åsidosatt som rikssvensk i Svenskfinland. Det är extremt svårt att på något sätt ”bevisa” detta eftersom det är ett gruppbeteende från en minoritet riktat mot en ännu mindre enhet…mig som representant för ”storebror” Sverige.

Storebror Sverige som både har ägt och också gjort illa åt finnar…blev så småningom under historien något som man både såg upp till och hatade. När finlandssvenskar i dag besöker Sverige får de ännu år 2012 höra av dryga och/eller dumma svenskar ”vilken fin svenska du pratar”. Finlandssvensken tar detta som tecken på makt och behov av att rangordna.

Jag har alltså fått tillbaka detta som rikssvensk i Svenskfinland och har extremt svårt att göra något åt det. Jag vill minnas jag fått in en säger en insändare i ämnet i Hbl, under årens lopp men det är allt. Ja en kommentar i en mindre gratistidning, ”Länsiväylä” har jag också fått med. Tidningen har egentligen en större upplaga än Hbl men antalet finlandssvenskar som läser den är nog mindre. Där berättade jag i o f sig om den absolut svåraste saken jag råkat ut för i landet när jag blev dragen vid nä’san angående en tjänst som var vikt åt min ende konkurrent…en ung finlandssvensk rik karl med rätt efternamn. Mina 10 erfarenhetsår som leg psykolog krossades av hans sommarjobb på posten !

Advokaten som skulle hjälpa mig få rättvisa i saken kämpade i två år men stångade sin panna blodig. De nära 60 000 euro han menat jag borde få som ersättning i förlorad arbetsinkomst…blev till slut 0,00 och ett hot om att tvärtom kanske behöva betala advokatens dyra arvode men där kom facket in och räddade mig.

Därefter har livet inte varit nådigt här utan jobb efter jobb har dragits vid min näsa och ansökningar om anställningar har mer eller mindre kastats i pappershinken utan intresse.

Man säger inom den sk ”ankdammen” att man har ”högt i tak”. Det må stämma men då förbehållet ankorna själva. Jag som utifrån kommande göre mig icke besvär. Jag har aldrig ens försökt göra mig till för att sänka tröskeln utan har mer tänkt på att försvara min själ. Det har stått mig dyrt men stoltheten är ovärderlig.

Kanske får jag anledning att återkomma.

Mina första tankar om mobbning.

När Anders och jag under en lunch i dag ( 4.8.2011 ) började spåna kring ett gemensamt framtida jobb kring mobbning, erbjöd jag mig att starta upp med mina högst personliga, men ändå psykologiskt grundade, tankar om vad mobbaren och den mobbade har upplevt innan det börjar, som de vuxna sedermera kommer att definiera som Mobbningen . Alltså deras resp uppväxt.

Mycket litet är skrivet i vetenskapens namn om dessas barndomar. Det beror, tror jag, inte bara på att det är ohyggligt svårt att spåra och få någon högre sanningshalt i saken utan det hänger även samman med händelsernas natur. Risken är stor att t o m den som forskar i sakerna, själv bär på upplevelser av liknande natur och därmed lever med stor risk att ha skaffat för bra skygglappar för sanningen. Ingen har levt en ”perfekt” barndom.

Man vet att självkänsla är ett bra vapen mot att låta sig bli mobbad. Som ordet säger handlar det om ”att känna sig själv”…på gott och ont. Det andra ordet man ofta använder i dessa sammanhang och stundom förväxlar med det första är självförtroende. Dvs ”att lita på sig själv”.

Kan man ha det ena utan att ha det andra ? Jag tror att om man känner sig själv så följer självförtroendet med nära nog på köpet men inte omvänt. Jag kan ha ett enormt självförtroende vad gäller vissa saker men känna mig handfallen inför andra därför jag har ”blinda fläckar” i min självkännedom. Till de mest extrema exemplen på detta hör t ex massmördaren i Norge. Även artister i världsklass kan när de står på scenen/idrottsbanan lysa av självförtroende men sjunka ihop till våta fläckar när rampljuset släcks. Där döljs en historia de inte riktigt kunnat närma sig och göra ofarlig och som därför spelar dem och deras fulla självförtroende stora spratt.

Min tanke är att, och den kan låta provocerande, den kommande mobbaren resp mobbade från början är två sidor av samma mynt…två barn som på något sätt blivit mobbade i hemmet, aktivt eller passivt.

Med aktivt menas då allt slags beteende ämnat att trycka ner och göra barnet mindre och sämre än vad det förtjänar. Fysiskt, psykiskt och sexuellt våld hör hit.

Med passivt menar jag i stort sett frånvaro av stöd från en vuxen. Den personen kan finnas i hemmet men vara psykiskt frånvarande av en mängd orsaker eller den kan även vara helt fysiskt frånvarande.

Frånvaro i sig räcker inte alltid utan den måste ibland på något vis utnyttjas av en annan person. T ex en moder som hotar barnet med en frånvarande pappa…”hade pappa varit här, då…”.

Vad som hänt barnet helt specifikt kan vi alltså i princip aldrig få veta men jag bygger mina teser på tanken att självkänslan i grunden är skadad…på något vis…och att självförtroendet då också många gånger inte hänger med i en sund utveckling.

Att t ex säga till ett barn som så att ”om du lyder mig, så får du godis” och sedan inte ger detta godis, skadar det i ett första skede förtroendet för den vuxna. Om det upprepas ofta och kanske i hundratals olika varianter och barnet samtidigt, som växande individ, ska identifiera sig med denna person, skadas både förtroendet till den vuxna och till det egna självet. Man lär sig antingen att man är en lögnhals eller tränger bort det skeva förhållandet och tror sig veta att man är en sjysst typ… men har alltså då skapat det jag kallade en ”blind fläck” i sin självkänsla. Man tror man vet vem man är utan att ha kontakt med otyget att ljuga.

Om det nu skulle stämma det jag gissar, att mobbaren och den mobbade gått igenom samma/liknande hårda uppväxt i hemmet, vad är det då som gör att den ena blir mobbare och den andre en mobbad ?

Om jag får vänta en stund med den jättefrågan och i stället berätta hur jag kan tänka som jag gör…utan att bli teoretisk.

Nånting måste med nödvändighet vara fel i hemmet när vare sig mobbare eller mobbad törs ta upp frågan där hemma redan efter de första tecknen på att eländet har börjat.

Att stämma i bäcken, säger ordspråket. Det innebär att om en kille eller tjej med sund självkänsla och ett gott självförtroende råkar ut för en orättvisa, går densamme hem och berättar om denna, för den vet att med föräldrarnas hjälp ska den få ett snabbt slut. Barnet litar alltså på de vuxna och att de till 100 % står på barnets sida.

Tvekar barnet så får man höra att ”det lönar sig inte att berätta” ( nonchalans ) eller t o m ”det blir bara värre” ( risk för stryk…hån ).

Mellan nonchalans ( passiv mobbning ) och stryk/hån ( aktiv mobbning ) är avståndet i upplevelsen stort och det är här jag tror vattendelaren går mellan framtida mobbad och mobbare.

Därmed har jag också sagt jag tror att mobbaren är ”värre” skadad än den mobbade. Att vänta på mera stryk efter att redan ha fått stryk är ett outsägligt svek och påhopp. Att bli bemött med tystnad och icke-handling är också tungt men jag tycker nog det är en skarp gradskillnad däremellan trots allt.

Det av föräldrarna slagna/hånade barnet har bara mobbandet att ta till som försvar mot ett psykiskt sammanbrott och det av föräldern nonchalerade barnet kan bara nonchalera det den utsätts för. Två rätt lika barndomar delas upp i aktivitet ( att bli en mobbare ) och passivitet ( att låta sig mobbas ).

Som sagt det här är ingen Sanning naturligtvis utan mina tankar här och nu. Kommer annat fram under vår ev resas gång kan detta inte användas utan redigering.

Gunnar

Om man brinner för nåt och man kämpar för det utan att riktigt uppnå det resultat man söker, kan man bli nedslagen. En del ger upp…kanske rent av lägger av för gott…men med tungt hjärta över att inte ha lyckats. Det kan vara bra att tänka på om det där tunga hjärtat är bättre att bära på än att fortsätta kampen..om än i ständig motvind. Jag tror det bara finns ett riktigt bra alternativ och det är att fortsätta tills man vinner eller dör.

Mellan varven måste man fylla på. Med det man saknar under stridens hetta. En hand man älskar att känna. Läppar man känner eller vill undersöka. Varför talar jag så här ?

Jag tror att skillnaderna mellan oss människor har varit mest av ekonomisk och social art ( klasstillhörighet ). De skillnaderna finns kvar och har på sätt och vis växt. Men en annan viktig skillnad har dykt upp och etablerat sig mer och mer. Det är skillnad på de som vill leva och kämpa och de som inte orkar. Den skillnaden har naturligtvis också alltid funnits men har s a s fördjupats tror jag.

Det finns bland den arbetande befolkningen människor som egentligen inte orkar vara människor. De ser ut att vara det därför de vet hur en människa ska se ut och så härmar de en sån…i tal, kläder och intressen. Inuti är det tomt. Egentligen skulle de helst av allt vilja ge upp och en god vän säger att det är aldrig för sent att göra. Visst är det så. Att kunna tillåta sig att tänka så är en tröst. En tröst som gör att man ändå sen tycker att ”men jag gör det inte”. Det fungerar som tanken på självmord som för många är den bästa vännen.

Den här ”gruppen” av människor växer och växer. Samhället som samhälle verkar överleva sig självt…folk har arbete…barn…familjer…fritid…mm mm…men saknar alltmer förmågan att ta till sig av det stilla, mjuka, sakta…saktfärdiga…saktmodiga…god tomhet…stilla musik…rinnande vatten…sensibiliteten för att bara få existera. Det är som om jag talar om behovet av en ny romantisk renässans.

I ett sånt sammanhang kommer ord som ”att bry sig om”…”bli förälskad”…”vara kär”…”barn” automatiskt tycker jag. Att tänka på barn…ta hand om barn…vara med barn…är grunden till att kunna utveckla starka långa känslor till en annan vuxen. Allt det här är nära på som bortblåst i dag i våra hårda värden om ständig ekonomisk växt och framgång på alla fronter. Livet är inte njutbart i dag. Det har backat till den tid om vilken man sa att livet är ”en kamp för tillvaron”. Samtidigt försöker man få oss alla att tro att vi har det bra. Om man har det bra behöver man inte bli påmind om det. Då njuter man. Av känslor och upplevelser med andra människor. Tillåter sig vara som ett barn som blir glad och ledsen på nästan samma gång. Tillåter alla känslor finnas samntidigt bortom kontrollen och redovisningen och vinsten och framgången…

Låt oss sprida glädja vi som kan och som vet att vi får vara glada på riktigt. För att vi får finnas. Bli kära. Vara kära. Vara tillsammans. Ibland känns verkligheten som en oändligt stor ståldörr vi bankar på eller har slutat banka på för att ta oss bakom den där våra drömmar kan realiseras.

Jag har slutat banka. Det finns inget bakom en sån dörr. Jag går en annan väg. En som är öppen utan dörrar att forcera. Livet är så fullt av andra hinder och fällor att man behöver inte lockas till dörrar av stål för att göra det omöjliga.

John Lennon och Yoko Ono kommer i mitt sinne som två människor som gjorde vad jag tänker på nu. Slogs mot krig och fattigdom och ordet NEJ med sängen, blommor, musik och ordet JA. De som redan är ”döda” och desillusionerade ser kanske mina ord som barnsliga och naiva.

Ja exakt så menar jag också. Vi måste återerövra barndomen och föräldrars känsla för att barndomen är vårt livs guldålder. Barnslighet och naivitet. Inte nåt att slarva bort. Inte på något vis. Det guldet har man sen kvar i sitt hjärta resten av livet och det gör att man aldrig ger upp..aldrig. En dag dör man. Då har man gett allt. Inte forcerat och stressat men gett av sitt hjärta…tårar…skratt.

Man har levt som en natur. Att vara människa är så svårt. Vi har gjort naturen till nåt vi besöker då och då. I stället för att vara den. Med mjuka ord som ledstjärna.

Det här är första blogginlägget jag gör utan att ha tänkt mig för.

Glad Påsk.

en natur…

Hur ser barndomen ut i dag ? Vad är ett barn ? Varje tidsålder har sin egen syn på barnet sägs det. Jag undrar. Om det betyder att synen på barnet skulle vara en parallell till hur det vuxna samhället ter sig så verkar det rimligt. Om man kan göra i stort sett vad som helst som vuxen för att nå dit man tror sig vilja…så kan man också göra med barnet i stort sett vad som helst.

Men det är i grunden inte de vuxna som plötsligt får för sig saker och ting. Alla har varit barn och det har hänt saker i barndomen som, tyvärr, ligger till grund för hur den vuxne sedan tänker. Eller tror sig tänka.

Det lilla barnet som rycks bort från sina föräldrar under en ansenlig tid av dygnets 24 timmar, anpassar sig till den situationen via bortträngning eller förnekande/förkastande. Det förstnämnda betyder att barnet ”glömmer” och det andra innehåller tanken att ”det har inte hänt”.

I bägge fallen rör det sig om psykiska försvar mot smärta. Det mest ångestframkallande hos ett barn är att mista kärleken och kärleken är fysisk och konkret i form av moderns kropp och röst. Att inte få ha tillgång till den när man själv behöver, alltså utan inställsamhet och villkor, innebär en olidlig påfrestning på känslor och förstånd. Man tror att man ska bli tokig.

Först när barnet är trygg med mamman och säker på att hon kommer tillbaka efter att ha gått, kan man säga att barnet är berett till separation och överlåtelse i andras händer.

Det här är ett faktum som inte går att bestrida. För många forskningasresultatet visar på det. Om det nu måste bevisas vetenskapligt enär man inte litar på sina sinnen.

De vi kallar makten är mycket medvetna om detta förhållande. Föräldralösa barn har alltid blivit de mest lojala människorna. Det förhållandet kan sedan utnyttjas i såväl freds-som krigstider. I arbetet och i kriget. Som anställd och som soldat.

Har man ”bara” glömt sin barndom kan dessa minnen framkallas i terapi. Har man förkastat sin tidiga uppväxt är saken mer komplicerad men inte hopplös. Ju mer psyket försvarat sig ju lydigare kan människan göras. Men inte den lydighet som inte kan rubbas. Kroppspsykoterapi lär vara en mer effektiv än psykoterapi. Kräver en mycket varlig hand.

Det är inte neutrala kloka vuxna människor som bestämmer hur samhället ska se ut och hur vi ska se på våra barn. Det är f d barn som skapar samhället och vår barnasyn. Barn ser på barn kan man säga. Om man själv fått gå igenom skärselden och sedan fökastat dessa minnen är det inte svårt att själv rekommendera samma behandling till kommande generation. Man tror att man tänker men det är bortträngda/förkastade händelser som ligger till grund för ”tänkandet”. Tänkandet bygger på känslomässiga upplevelser av en relation.

Att vi i dag ser ut att på kloka grunder arbeta mer än att ta hand om vår avkomma har inget med fiffighet att göra utan är en psykologiskt naturlig följd av hur vi blivit älskade som barn. Eftersom vi inte minns det eller vägrar acceptera det som en sanning så verkar utsikterna för förändring som minst sagt små. Man får då lita till dem som minns att så är fallet. För att göra det sätter man sin tillit och tro till en annan på spel.

Så är det.

Det finns inga lösningar på dagens värld så länge vi inte tar hem barnen och älskar dem. Älskar dem tills det blöder och barnet har fått nog och går. Att det skulle göra ont bara för den vuxne är inte sant. Barnet lider lika mycket det men kan inte gå förrän det känner sig berett att leva utan den vuxne. Det måste få ta tid.

Att vi inte skulle ha råd med att t ex betala föräldrarna att vara hemma med barnet är ren och skär lögn. Det lilla det skulle kosta äts upp av krigsindustrin och kriminaliteten i et nafs.

Slut för nu.

Ensamhushållen i Finland ska år 2020 utgöra hälften av den totala befolkningen ! Över 2,5 miljoner människor av drygt 5 ! Det finns stadsdelar i Esbo redan i dag med motsvarande siffror på över 90 %.

35 000 människor är förtidspensionerade pga depression. Siffran lär inte ha ökat nämnvärt de senaste åren men man kommer inte ut ur depressionen som tidigare. Man spekulerar i senaste Psykologtidningen huruvida läkemedlen inte längre biter på depressionen. Att den skulle ha blivit en störning som kommit för att stanna.

50 000 ungdomar orkar inte göra nånting. Om bara hälften av dem skulle vara deprimerade…vilket är rimligt att tänka sig…så är det minst 60 000 som är utslagna i dag av hopplöshetskänslor.

De sociala medierna med facebook i spetsen sades kunna hjälpa folk bli mer sociala. Det stämmer inte. Det är inte på riktigt. Att övh tro på att en människa med dåligt självförtroende och svårigheter med att träffa andra skulle bli ”modigare” med hjälp av att sitta bakom en osynlig mur och tala, är nåt som faller på sin egen orimlighet. Tesen har naturligtvis uppstått för man vill öka antalet besökare på sajten.

Det har tvärtom i undersökningar visat sig att människor som öppet berättar om sina problem för att få stöd och förståelse och kanske kraft till att ”ta sig ut” inte gagnar dem som har dåligt självförtroende. Däremot dem som har självförtroende och hamnat i tillfälliga svackor och är bra på att resonera om sin belägenhet.

När datorn kom ( hemdatorn ) på 80-talet sa man att den skulle revolutionera människans möjligheter till att skaffa sig mer fritid. Man skulle hinna mer på mindre tid. Hur blev det ? Folk blev förtjusta i datorn och tog jobbet med sig hem och fortsatte jobba.

Globaliseringen skulle göra att vi kom närmare varandra.

Alla exempel jag drar upp här berättar något väsentligt om människors tendens att ignorera vår natur…eller rättare vår psykologi. Framför allt om hur vi funkar känslomässigt. Att det många gånger strider mot förnuftet och den överdrivna tron på förnuftet.

Vad gör man då i Finland för att söka bättringar på ovanstående chocksiffror.

Ja framför allt så gör man en sak. Man snabbar på daghemsbyggandet. I stället för att lugna ner sig och tänka efter om de extremt tidiga placeringarna av barnen i samhällets vård möjligen skulle kunna ligga oss i fatet vad gäller framtida möjligheter att hålla ihop våra relationer. Vi vet nu att ensamliv förkortar vår tid på jorden i tillstånd som kan direkt eller indirekt hänföras till depression.

Upplevelsen av ensamhet kan jämföras med hunger som inte mättas vad man än äter. Det är en annan människa som gör livet värdefullt. Det har man under många år inte fått säga pga den upphaussning av tron på den starka ensamma människans enorma möjligheter att få vara fri och kunna självförverkliga sig själv utan att andra lägger sig i. Nu vet vi också att det inte stämmer.

När Finland sände 70 000 barn till Sverige för att räddas undan kriget var det psykologiska tänkandet på noll. Många har efteråt vittnat om hur de gick sönder själsligt då de miste mammans närhet. Att överleva fysiskt till varje pris har sitt kanske ännu högre pris i själslig utarmning.

Det är dags att stämma i bäcken och göra halt, sätta sig ner med sina hjärtan och inte bara plånböcker som argument i diskussionerna om vilken framtid vi vill ge våra barn.

Det är ingen slump att människor blir deprimerade i dag. Vi produceras till ensamliv. Det går inte längre att förneka.

Vem tjänar på det ska man så fråga sig.

Vem behöver den fritt rörliga arbetsstyrkan…som består av individer som inte vet varför de är i stånd att kunna lämna hem och familjer för att förlänga karriären utan att blinka ?

Svaret är givet.

Man måste ju älska sitt arbete om man inte har en människa att älska. Det bara är så.

Jag fortsätter med tankar om ”en lösning”

Det finns ett par symtom som berättar att tomhetskänslan inte är en död tomhet. Det är rädslan och desperationen. Tomheten lever alltså. Den ligger kanske där som en övergiven galosch i strandkanten och skvalpar och väntar på sin ägare. Så kan man se det. Så finns det hopp. Det är det första man ska försöka ge som psykolog till den som söker hjälp. Det ”ser” hopplöst ut men att man vet själv att det alltid finns hopp. Det gör man på olika sätt. Risken är att man blir så ångestladdad som terapeut att man blir för ivrig att visa att patienten ”har fel”. Patienten ( jag föredrar det begreppet eftersom det betyder ”den som har tålamod” och det är nåt bra…inte alls nedvärderande på något sätt ) har rätt…sin subjektiva rätt att uppleva det hopplösa i sin situation. Därför må den upplevelse bekräftas att ”ja så är det nu…att du upplever ditt liv som meningslöst och hopplöst”.

Man ska inte tveka att ställa frågor om tankar på självmord. Många har kommit så långt i sin känsla av förlamning att de redan upplever sitt liv som dött. Men därunder kan vaga tankar om suicid leva och frodas därför att ingen nånsin törs fråga om dem. Att bara träffa någon som inte verkar drabbad eller själv förlamad av rädsla för döden kan vara rent befriande och ge en första liten liten öppning om att allt kommer att kunna talas om och sättas ord på. Och det är till syvende och sist orden som kan befria.

Att visa på detta är att ge hopp. Att man ska till slut kunna tala sig ur den döda vinkeln.

Antalet människor som får en tillräckligt bra utbildning och egen-analys/-terapi för att handskas med tomhetsdepressioner och bristen på livskänsla, sjunker är jag rädd. Det beror på flera ting. Bl a att alla är vi barn av vår tid och många av de nya utexaminerade hjälparna har själv problem av liknande slag…hur osannolikt man än vill det är. En annan orsak till att tyngdpunkten i en terapi i dag, med KBT-tekniken, har förflyttats från hjärtat till hjärnan, från känslan till intellektet, från en fråga om att passa sina terapi-tider till en fråga om hur fort det ska gå.

När Barbro Sandin startade upp psykos-psykoterapierna i Säter och Ludvika på -80-talet handlade kritiken inte i första hand om tidsperspektivet utan huruvida det övh var möjligt och önskvärt att se psykosen som behandlingsbar. För mycket gammal psykiatri-prestige verkade stå på spel och i stället för att välkomna det nya och optimistiska sökte man på flera olika sätt sätta käppar i hjulet för henne och hennes medarbetare.

Vi vet att de hade fel. Psykosen går att förstå och det ”konstiga språket” ( psykotiska ) är meningsfullt. Hallucinationer är inga hjärnspöken utan ett medel för att slippa dö av ensamhet.

En dylik terapi tar tid…visst. Men den inger hopp om fortsatt liv. Den ger oss nya kunskaper om mänsklig utveckling och skörhet.

På samma sätt är det i dag med ”den nya kategorin” patienter som inte ens har hallucinationer som vänner. De har i stället hankat sig fram genom att ta tag i det yttre. Jag brukar kalla dem intellektuella autister. Aspergare säger vissa. Jag är ännu osäker på om jag talar om Asperger när jag talar om dessa nya tomma människor. Det kan vara så. Tills vidare är det inget problem.

Många Aspergare har en väldig mamma i bakgrunden…en styrande kraft som väl inte egentligen kan sägas finnas i bakgrunden utan tvärtom om många gånger fungerar som styrande. Subjektet längtar efter hennes ömma sidor utan kommenderingar om vad subjektet ska och inte ska göra och säga. Därför är patienten medveten om hennes farlighet. Men att separera är förenat med skuld och evigt fördömande i en nattsvart ensamhet. Att balansera detta omänskliga företag är det som gör att man ofta utvecklar en extrem förmåga ( skill ), för att känna sig kapabel och självständig. Mamman blir tyvärr snabbt avundsjuk på den och blåser upp den ytterliggare till att hon minsann har ett sånt fantastiskt barn. När andra är närvarande. Hennes sanna känslor, avundsjukan, blir barnet ensamt förunnat att ta del av…Det känns omöjligt att både vara tillsammans och vara utan.

Jag talar mer om människor som inte ens har möjligheten att utveckla speciella förmågor som balanserar det tomma. Det är en öken. Att bara tänka på andra människor är förenat med stor ansträngning. Det går inte att vara tillsammans. Det är uteslutet. Man vet att det kommer att skita sig. Man går in i sin sitt eget lilla kryphål och står ut med hjälp av arbete. Man skulle ju i o f sig kunna se denna arbetsinsats som just Aspergarens ”förmåga”. De skiljer sig åt, verkligen. Aspergarens specialitet har svårt att hitta ut på den öppna marknaden…många gånger pga dess ”bisarra” natur, t ex att kunna tidtabellen utantill eller att rabbla geografiska namn.

Tomhetsmänniskan gör sig ju inte ”obekväm” på det sättet genom att ”kunna irritera med sina konstigheter” . Tomhetsmänniskan ser helt ”normal” ut. Är ”funktionsduglig”. Mycket.

Det är på vägen hem från arbetet som hon förvandlas om hon törs det. Om hon inte tar allt med sig hem och fortsätter vara duktig. Inte för andras skull. Absolut inte. Inte medvetet för någon annans skull. Antagligen omedvetet.

Men fr a gör hon det för att inte behöva ta livet av sig eller en taxi till psyk-akuten. Men det sistnämnda är nära på omöjligt eftersom hon inte vet vad hon skulle ”klaga på”. Ensamheten är ju självvald. Tror hon. Hon är helt övertygad om det. Jag har annan uppfattning i saken.

Jag menar att ”ensamhetsproduktionen” är satt i system.

Återkommer.

För fyrtio år sen var den vanligaste orsaken till att söka sig till psykologisk hjälp att man var olycklig. Dvs kärleken ”fungerade” inte. Man fick inte fatt i någon passande partner…man gled isär…träffade en annan…bråkade mer än var sams…skilde sig…ibland lyckat, ibland inte. Man hade neurotiska problem. Man kanske hade utvecklat psykosomatiska symtom som berättade på ett symboliskt sätt att man led. Man hade tvångssymtom…man var nedstämd eller deprimerad.

Självklart finns alla dessa problem kvar…de är allmänmänskliga. Men det har tillkommit problem. Problem man inte ser eller inte tyder som psykologisk problematik. Den nya tidens sätt att lida skiljer sig åt på en uttalad punkt. Det är känslan av total meningslöshet med livet. En stor inre tomhet man inte kan ta på. Man kan inte berätta om när det började kännas så här och man har ingen uppfattning om vad som behöver göras. Det finns ju inget att ta på.

Allt är bra. Man har arbete och i något fall familj men allt oftare har man ingen familj. Man orkar inte bilda familj. Man lever ensam. Träffar någon sporadiskt men det blir alltid fel. Man blir knappt förälskad längre. Man är rädd. Livrädd för kärlek. Man har inga problem med kärleken. Man har den inte.

Vad gör man då i en terapi ? Vad ska man prata om ? Hur får man hoppet om lycka tillbaka undrade neurotikern. Dagens människa frågar sig hur man får liv…känslan av liv ? Så undrade doktor Frankenstein också och satte ihop ett monster av gamla likdelar.

Filmen kan ses som doktorns längtan efter eget liv men människan ska inte skapa liv/sig själv på konstgjort sätt utan blir då bestraffad…förföljd av monstret.

Kan man få hjälp hos psykolog med tomhet ? En kanske rent fysiskt ordlös tomhet ?

Ja det kan man. Genom att möta någon som orkar vara tyst tillsammans med en. I tystnaden ska man märka att där finns röster. Visserligen försiktiga…tunna men de finns. Om man låter tystnaden vara så länge rösterna behöver kommer saker att ske. Tomheten är en chimär. Den täcker något. Sorgen. Många gånger en förtvivlad lång sorg över att livet aldrig har börjat.

Det här kan man märka allt oftare. Nästan alltid får man så småningom veta att dessa människor saknar anknytning till yttervärlden och en älskande mor. Där virvlar runt massa ansikten eller fragment av ansikten som passerat revy under ens första år och de människorna har varit för många för att barnet skulle ha kunnat taga dem till sig och använda som nåt att gripa i.

Med det jättelika socioekonomiska experimentet ”daghem” föds det människor som aldrig växer upp som hela personer. Hur många delar av intellektuell, logisk art som helst kan få näring men hjärtat blir utan kontinuitet och mentala hjärtrubbningar blir resultatet…man tar sig fram på kryckor och arbete, arbete, arbete. Vad övrigt är, är en hemsk känsla av en livets meningslöshet och tomhet.

Jag återkommer.

Det går långt mellan mina inlägg på denna min blogg. Jag vet varför. Livet är tungt. Det är som om ju äldre jag blir ju mer av det svåra kommer i fatt mig. Jag blir nedstämd av det. Orkeslös. Vissa dagar tror jag nog ännu att jag är 17 men känslan håller inte i lika länge som för bara några år sen.

Nu har vi en hantverkare här som gör om lilla WC:n. Det tar flera dagar. Fast han talar och är hur trevlig som helst så är det ovant att inte få ha sina tankar för sig själv. Jag gör inte samma saker jag brukar. Får inte den inspiration till diktskrivning jag brukar ha. Når inte djupen.

Jag vill bara rekommendera den intresserade att besöka poeter.se för att ta del av mina dikter. Mycket nöje !

Det var ett bra tag sen jag skrev. Mycket vatten har hunnit rinna under broarna sen 22.8. Och lille Gunnar har varit om med mycket. Mest svåra saker. Som jag klarat av…så där. Under min arbetsintervju-resa senast till Sverige tänkte jag många gånger att det här är nog sista chansen att få ett heltidsjobb på svenska. Men tji fick jag. Den gången blev jag nödd och tvungen till att tacka nej…redan innan jag blivit erbjuden chansen. Det berodde dels på en extremt tråkig händelse jag blev utsatt för som dock slutade lyckligt och dels på vad jag fick se på den arbetsplatsen.

Det var ett sjukhus med avdelningar för psykotiska människor. Jag hade trott vården hade kommit längre. Varför trodde jag det ? Kanske för att Barbro Sandin redan på -80-talet visade att det är möjligt att inte bara förstå det psykotiska språket – att det är fullt av mening – men också att det är möjligt att hjälpa. Inte helt utan det ”tunga artilleriet” men med lagoma eller minimala doser. Bälte, tung neuroleptika, el-chocker för de deprimerade/melankoliska/självmordsbenägna.

Och samtal som det viktigaste. DET VIKTIGASTE ! Inte nåt vid sidan om. Inte som stöd. Utan som behandlingsform.

Ack vad besviken jag blev att utvecklingen tycks ha gått bakåt ! Två-fyra veckor fick de här människorna på sig att hämta andan. Då hade de för det mesta kommit in i handbojor med polishjälp. Skräckslagna naturligtvis för vad livet gjort med dem och deras tankar. Och känslor.

Nu blev de fullastade med psykofarmaka tills de blev snälla och kunde gå igenom alla de test som arbetsmarknaden krävde resultat från för diskussionerna om en fortsatt anställning…vidareutbildning…omskolning…För dem som hade ett jobb vill säga. Efter någon vecka eller redan följande helg kunde de vara tillbaka. Med samma eller nya poliser !

Nu söker jag mig till ett annat område och far på ny intervju om knappa tre veckor.

Samtidigt händer det andra saker. Folk börjar bli intresserade av mina tankar och frågar mig om diverse uppdrag. Det är roligt. Att få komma ut till en större samling och kanske kunna delge andra nåt av vad jag samlat ihop som erfarenhet under mina 56 år…varav 30 som psykolog.

Livet i dag är ingen solskenshistoria. Det har nu senast sagts av Anna Wahlgrens dotter Felicia. Det berättas allt oftare av människor man TRODDE skulle ha haft det gott. Som så många gånger förr tycks det vara så att skenet bedrar och de fulaste fiskarna…de ledsammaste människorna…kan finnas i de lugnaste vattnen.

Jag har inte varit nån bra pappa. Jag framhärdar inte heller i att ljuga om det. Jag har tvärtom sagt det till våra barn att från att själv ”i det närmaste” varit faderlös så kanske jag ändå lyckades lyfta upp faderskapet ett trappsteg. Men knappast mer. Jag bytte ut pappas frånvaro till min närvaro men har alltför många gånger tappat humöret och brutstit ut i skrik och vrål och annat som inte gör barnen direkt bättre och mer villiga att närma sig mig.

Ändå står de där och säger att de älskar mig och säger jag är världens bästa pappa ! Där ser man vad blotta närvaron och sanningen om sina brister ändå kan kompensera det man inte kunnat ge i t ex gränser och att kunna se sitt barn i ögonen under ett längre samtal. Det har inte jag klarat. Jag har ibland upplevt som att mina ögon blivit kvar i en annans…min mors. Hon liksom lade beslag på dem.

Det är vinter nu. Men de har lovat att våren ska komma tidigt i år. Fan tro´t. Man vill så gärna tro men det blir svårare och svårare och tyngre och tyngre.

Samtidigt mår jag bättre och bättre. Jag förstår mig inte på mig själv. Det får andra göra. Jag vill leva. Det får räcka.

Många många vill inte det. D v s de kan inte. Det sociala trycket på att vara perfekt har nått sitt max. Hoppas jag. För det står inte bra till med folk i dag. Inte med den rike och inte med den fattige. Vi har punkterat kärleken. Mitt favoritämne. Det är som att se tiden slita ögonen ur en kär nallebjörn och säga ”den där behöver vi inte längre”. Mår man dåligt söker man hjälp. Det är ju bra. Men varför behöver vi så mycket hjälp med att leva ?

Tillväxttakten vad gäller daghemsbyggen avtar inte. Fler och fler hinner inte ens hämta sina barn i rimlig tid utan anställer folk för det. Vad tänker barnet om sina föräldrar då ?

Vi vill meningsfullhet med våra liv. Våra vuxna, duktiga, perfekta liv. Men vi bygger in meningslöshet redan från ett-års-ålder och tidigare genom att frivilligt lämna ifrån oss det käraste vi har. Men barnen är oss inte så kära längre. Då skulle vi inte göra så mot dem. Inte för allt guld i världen. Men vi får veta mer om guldets stigande kilopriser än vi får lära oss om barnets psykiska möjligheter att stå ut med föräldrars frånvaro och vi måste ta hand om våra bilar på ett mycket mer hängivet och ”kärleksfullt sätt än vi nånsinsin, ens förväntas göra med våra barn.

Eurokrisen ser ut att vara en ekonomisk…finansiell kris. Och den kommer att drabba oss på det sättet. Också. Naturligtvis. Men vad den i grunden är stavas med andra bokstäver.

Vi har slutat att bry oss om varandra.

Katastrofen jag skrev om i min bok ”Barn är inte att leka med” är nu över oss. Och vi gör inget för att ta oss ur den. Inget !

Olika människor har olika svårt att erkänna sin svaghet. Man behöver heller inte berätta vitt och brett om sådant men det är nog så viktigt att söka acceptera det för sig själv för att komma upp på fötter igen. Alla faller. Alla har brister. Det är lätt att glömma bort i en värld som är så full av brist…och behovet av att snabbt kompensera denna brist. Med perfektion. Det brukar inte gå så bra att vara perfekt nån längre tid. Naturen tar ut sin rätt i sinom tid. Då kanske med råge. Ju högre man strävar…

När jag fallit och kanske ”gjort bort mig” märker jag vilka mina vänner är. Många klarar inte av att se sin vän i alla lägen. Då förstår man lite mer om världen, sig själv och vad en riktig vän är värd.

Nu står jag åter inför en arbetsintervju i Sverige och den här gången känns det bättre än tidigare vad gäller mina chanser. Vi är alla preparerade här hemma inför en ev förändring och tänk va roligt med en heltidsarbetande far. Någon att se upp till på ett nytt sätt för barnen och hustrun. En gladare pappa.

Jag har redan tidigare berättat, om jag minns rätt, att i framtiden kan det bli så att många människor aldrig kommer att ha ett jobb under hela sin livstid. Det känns svårt att föreställa sig det men eftersom det är verklighet redan i dag…men kanske inte på alla kontinenter…så är det inte särskilt otroligt om säg 5-10 år att stora grupper högutbildade, utbildas just bara för att på ett tillräckligt bra sätt klara av sin sysslolöshet. Absurd så det räcker !

Det blir då för många till att söka leva på kulturella och andra upplevelser samtidigt som, får man ändå hoppas, hyran och räkningarna blir betalda. Den som lever får se.

Jag var i helgen i Hangö och lyssnade till föreläsningar om populism och journalisters förhållande till dessa. Hur det ofta saknas modet att konfrontera en politiker med svävande åsikter. Det var helt intressant men jag saknade ju en del psykologiskt djup i analyserna. Såsom vad främlingsrädslan bottnar i och om den är konstant. Är det i grunden delar av sig själv man är främmande inför ? Och vad är då ”boten” mot rädslan/hatet ?

Återkommer.