Feminismen och förskolan

Enkelt uttryckt är feminism den rörelse som säger att män och kvinnor ska behandlas jämlikt…historiskt, fysiskt, socialt, psykiskt och ekonomiskt…kort sagt kunna se varandra som jämlikar.

Det är en självklarhet säger jag. Om jag i o m det kvalificerar mig som feminist är dock mycket osäkert, eftersom vi inte är överens om platsen för barnens uppväxt.

Feministen menar att för att uppnå jämlikhet så måste någon annan än mamman ta hand om familjens barn så hon får möjlighet att komma ut och tjäna pengar. Annars faller en av ingredienserna i målet mot jämlikhet…den ekonomiska.

Betyder det att du inte, samtidigt som du är hemma och sköter om barnen, kan kalla dig feminist ? Det vet jag inte.

Kan pappan som feminist vara hemma och sköta om barnen ? Det vet jag inte heller.

Jag ger mig inte in på de hårklyverierna/paradoxerna.

Jag misstänker, utan att kanske riktigt veta varför, att den kvinnliga feministen skiljer sig åt – i sina egna ögon – från den manlige. För han hör trots allt till det kön som förtryckt kvinnan och ännu förtrycker.

Rätta mig nu om jag tänker och säger fel !

Fortsätter man det resonemanget skulle den manlige feministen som stannar hemma ha det riktiga ”toppjobbet”…om det vore avlönat enligt vad mannen i genomsnitt är van vid från den öppna marknaden. Dels skulle han få vara med barnen och dels få fortsätta höra till det privilegierade könet.

Men hemmapappan tjänar inte mer där hemma än mamman. Lider han mer av att vara hemma ? Ja…många män tycker det. Samtidigt som många kvinnor tycker att hemmamamman är mer ensam än hemmapappan…av någon anledning. Har det med förmågan att med barn och barnvagn ta sig ut under dagarna och skaffa sig ett socialt umgänge ? Eller hänger det på självförtroendet…att det ”hjälper inte” att sätta pappan där hemma med barnen…han mår bra ändå…för han är man ?

Är jag elak nu ? Det kan inte hjälpas. Det här är frågor som måste få ventileras.

Men vi gör det inte. Vi talar över huvud taget inte om detta hur resp kön trivs sämre och bättre hemma som barnens förälder. Inte i Finland i alla fall.

Skulle vi öppna upp för den diskussionen skulle ev en del av feministernas bild av män få sig en allvarlig repa.

Jag var hemmapappa med pojken i ett år, mellan 1 och 2 års ålder. Jag var hemma tillsammans med min hustru med dottern under hela dennas första år. Jag mådde bra hela vägen och jag är för jämlikhet och jag vill att barnen ska ha rätt till sina egna föräldrars tid…mycket längre än de våra fick.

Kan hända det finns många som tror att jag och min hustru inte använde oss av dagis/förskola eftersom jag tänker som jag gör. Men det gjorde vi. Och det var så jobbigt ! Jag fick intala mig varje morgon, när det väl var dags, att de hade det lika bra där som hemma. Ja visst var vi ”tvungna”.

Men det var och det är ett relativt tvång. Politiskt skapat…det är det som är så extremt viktigt att minnas.

Det är skapat utifrån den förståeliga men otillräckliga tanken, att jämlikhet kräver att kvinnan och män är ute på arbetsmarknaden. Medan andra vuxna kvinnor tar hand om barnen och kan säga att de är ute på marknaden de också och kämpar för jämlikheten. Med ”dina” barn.

Hör ni vad jag svamlar…hör ni hur jag tryter på argument…hör ni hur jag stapplar nu i mitt försvar för barnen ?

Jag talar ju inte om barnen !

Jag går in på feministens område, som kräver ett visst agg mot männen, och försöker vinkla till resonemanget hit och hit för att få det rätt.

Men det blir inte rätt. Det går inte att få det rätt när det handlar om barn och feminism samtidigt. Kvinnan måste offra en del eller en stor del av sin samvaro med sitt barn för att uppehålla tron på att jämlikhet byggs ute på arbetsmarknaden.

Jag, jag har sagt det förut, går in från ett annat håll eftersom jag sätter barnet först. Jämlikhet handlar inte bara om rätten att få göra karriär. I jämlikheten ingår också den likartade förmågan att kunna avstå från den omedelbara självtillfredsställelsen i självförverkligandet och i förlängningen kampen för jämlikhet. DET talar inte feminismen om. Hur barnets framtid och förmåga att se på könen ur jämlik synvinkel, ligger bl a i hur mycket barnet får av sina egna föräldrar.

Om man vill hårddra det så gör många kvinnor i dag på precis samma sätt som männen gjort under evinnerliga tider…handlat efter de egna behoven och skitit i barnen. För den ännu godare sakens skull.

Jämlikhet.

Den dagen vi sen är jämlika och lika tomma på närhet och förbindlighet till den allra närmaste och käraste och dyraste människan på jorden, vår mamma, är vi framme då ?

Jämlikhet hittar man mellan öronen…inte att offra barnen i det allmännas maktgiriga käftar och bottenlösa behov att att styra…söndra…härska.

Psykologin går före allt annat. Annars går vi mot den meningslösa jämlikheten.

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *