Mat, dans slott och längtan efter kärlek

Vad har mat blivit för nånting ? En gång i tiden var det föda. Har vi inte mat ? Måste vi dessutom titta på mat ? Hur andra lagar mat ? Mat vi vill ha eller rynka på näsan åt ? Vi har tråkigt !

Vad har dans blivit för nånting ? En gång i tiden var det ett förspel eller ett sätt att tala till gudarna. Kan vi inte dansa ? Måste vi titta på dans ? Hur andra dansar ? Dansen vi vill träda in i eller säga om ”jag dansar inte”. Vi har tråkigt !

Vad har ett slott blivit för nånting ? En gång i tiden var det kungars makt och prakt. Har vi inte en bostad ? Måste vi titta på slott ? Hur andra bor och festar i slott ? Slott vi drömmer om oss själva i. Vi har tråkigt !

Vad tråkig du är Gunnar !

Nä, jag älskar.

Det ser onekligen illa ut med kärleken. I kväll på TV 1 får man se hur finländska kvinnor söker kärleken…i Gambia av alla platser !

Det är väl kul att se hur andra roar sig !

Jag förstår inte det. Det är ju tragiskt att man måste köpa en flygbiljett till Afrika för att bli uppmärksammad och tillfredsställd. Hur ser det manliga ”kärleksmaterialet” ut här i Finland ? Det skiljer sig väl knappast från andra platser kan jag tro. Och hur många av kvinnorna stannar kvar i Gambia…om de nu träffar någon bra typ ? Eller tar med sig karln hem till Finland ? Kanske det bara är en nöjestripp…som många karlar alltid kostat på sig emellanåt.

En känd feminist i Sverige ( hon med boken ”Bitterfittan” ) sa att folk skiljer sig alldeles för lite. Det är en märklig inställning. Inte kämpa och försöka lösa problemen utan ge fan i det och dra. Vart då ? Till en ny karl…till en kvinna…till ensamheten ?

Ensamhet är inte bra. Vi är inte oss själva nog såsom vi lär oss. Det är falskt. Vi behöver en nära referens i våra liv. En resonansbotten. En vän bredvid oss. Det behöver inte alltid blixtra och gnistra om förhållandet och gör det sällan efter många år. Men finns ömheten och respekten kvar så lönar det sig nog att kämpa. Det kommer dagar man förstår det. Dagar man känner att ”det” sitter där än och mår bra.

Sen finns det dagar man önskar sig själv eller den andra långt bort. Då tycker jag man kan käft de dagarna och vara sur. Det är inte svårare än så. Det brukar gå över. Men man behöver ju fly hals över huvud för att kärleken haltar eller blivit tillfälligt blind. Det fixar sig. Det går över.

Vi lever en tid av icke-tålamod. Allt ska ske NU. Så även livslånga beslut. Visst kan man skilja sig och pröva för att se om det var det man sökte. Och komma tillbaka. Men då lär man ju tala om det och vara överens om att det är så man bestämt tillsammans. Man måste vända sig om då och då för att se vad man byggt upp och hur bra man har haft det. Se och känna efter var det brast eller gick åt fel håll.

Ofta hittar man orsaker som känslorna går att hänga upp på och få en att förstå.

Jag tillåter mig numera att ha kvinnliga vänner. Det tog lång tid för mig att komma dit men det var det värt. Det funkar ! Jag når djupare i mig själv med hjälp av en kvinna och allt kan man inte ta med henne man lever med. Livet är stort. Och pga att det är så stort behöver man en relation för att hålla ihop det stora men det är ju ingen låda jag talar om. Det är en inre struktur. Att ha förmåga att ”introjicera” en annan person i sin psykiska värld betyder att ha henne eller honom på insidan som ett andra jag. Den finns med överallt. Man är inte bara sig själv. Man behöver inte känna sig ensam.

Det är den Sjukdomen, med stort S, människan lider av mest. Brusten kärlek ( brustet hjärta…hjärtinfarkt ) och åtföljande ensamhet. På vägen dit lider man av dess annalkande i form av tusen olika symtom. Det vi kallar sjukdomar. Hela lyckliga, människor är en stor bristvara. Det gottar sig kapitalismen åt. Halva och olyckliga människor är den bästa arbetskraften. De arbetar precis så mycket att de inte ska lida psykiskt. Ju mer lön arbetet ger ju mer tror de att medicinen hjälper. De räknar pengarna och tänker att ”allt är bra”. Det är inte bra. Det är trist och tråkigt att inte vara hel och lycklig.

Med lycklig menar jag inte att gå omkring och le. Det är en tyst lycka. Den har tålamod att tiga långa tider. Den värker inte, den verkar. Utan att märkas. Det är förunderligt. Den kallas livsvilja den lyckan.

Jag skrev en dikt i dag. Som så många andra dagar. Den här handlade om att fortsätta tro på sig själv i svåra tider. Jag har fallit och jag har gjort illa mig. Mer än många kanske. Men eftersom jag har en lycka inuti mig, som kommer sig av åren bredvid mamma, så behöver jag inte tänka på slutet genast då ett mörker sänker sig över mig. Det blir ljust igen. Hon blev dryga 90 år och lyste hela vägen…t o m då hon blev virrig och grät barndomstårar framför mig där jag satt vid sängen hennes och sjöng Bellman. Hon applåderade vilt och skrek ”HURRA VA BRA!”

Sånt sitter i ett helt liv och bär genom eld och vatten.

Barnet som inte får den kontakten med sin mamma går ett bra mycket besvärligare liv till mötes. Där uppstår hela tiden frågan om påfyllnad. Hur beter man sig för att fylla på en osynlig kraft ? Ja man springer runt och söker efter en annan människa förstås. Som om det skulle hjälpa. Man tror ju det. Och det känns så i förälskelsen…att NU har jag hittat hem. Men oftare än oftare visar det sig fruktlöst.

Min psykoterapeut uttryckte det som så att ”har man ett hål inuti så får man lära sig att leva med det hålet”. Det låter sig inte fyllas för det är bottenlöst.

Psykoanalysen förstår att Bristen, vi upplever när paradisets portar i tidig barndom…amningen…stängts, bär vi med oss som den ständiga motivationen till att söka upp paradiset på nytt och efterlikna det så bra det går. Men det värsta har alltså redan hänt när vi växer upp.

Av det skulle man kunna dra slutsatsen att barnet är berett att tas om hand av andra strax efter att bröstmjölken tagit slut men så är det inte. Den psykologiska avsnoppningen tar längre tid än så. För en del ett helt liv men vanligtvis några år beroende på hur väl anknytningen lyckats.

Med anknytning menar jag att barnet och mamman blivit förtrogna med varandra. Att barnet fått vad mamma har att ge och att det getts möjligheter att visa sin ilska över hennes begränsningar. Att de tagit tid på sig för att utbyta ont och gott och det ”blandas” och bereda barnet på livets kommande frustrationer. Att lära sig hantera det onda…det är den stora konsten under resans gång. Den rinnande mjölken, godheten, är bara att suga åt sig av men hur gör man när den tagit slut. Har man tillräckliga förråd. Kan man omvandla det goda till energi som räcker över tid…kan man vänta…har man tålamod ?

Eller far man runt i TV-tablåerna och på krogen och letar efter en bättre kärlek…blir man en längtande…söker man surrogat ? Ja den skaran växer. Det är det iögonfallande i dag. Vi har kommit dit att den som ger blir avundsjuk av att ge av det goda och behåller det hellre för sig själv. Det ekorrhjulet är problematiskt för det är med och driver det ekonomiska ekorrhjulet många springer ihjäl sig i.

Nog nu.

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Mat, dans slott och längtan efter kärlek

  1. Ailas skriver:

    Hej! Tack för kommentar hos mig, trevligt med nya besökare.

    Trevligt också med manliga bloggare som faktiskt tänker. Sitter lite trångt just nu, men hittade flera intressanta tankar här hos dig. Lär återkomma och deltar gärna i intressanta resonemang om livet och allt däromkring. Ibland tramsar jag till det lite, men oftast finns det ändå något djupare under. I alla fall i mina egna tankar.

    Måste bara inflika med en kortis: Jag vill påstå att många jobbar till och med så mycket att de faktiskt mår psykiskt dåligt. Men de ”våldtar sig själva”, gång efter annan… För de vill så mycket… utan att de egentligen vet vad. Ännu mindre varför. Sorgligt.

    Oletko oppinut suomea? :)

  2. Debrah skriver:

    Eh bien moi en tant que cycliste j’en ai marre de voir les pistes cyclables encombrées par les voitures, prisés pour les mères pour des pistes à poussettes et pour les joggers à casque son sur les oreilles pour des pistes de course. Et de me faire engueuler quand j&ancuo;rqtiosne la sonnette pour qu’ils me laisse passer, et de devoir mettre pied à terre pour contourner une poubelle à 4 roues sur la piste.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *