Tungt och svårt

Det var ett bra tag sen jag skrev. Mycket vatten har hunnit rinna under broarna sen 22.8. Och lille Gunnar har varit om med mycket. Mest svåra saker. Som jag klarat av…så där. Under min arbetsintervju-resa senast till Sverige tänkte jag många gånger att det här är nog sista chansen att få ett heltidsjobb på svenska. Men tji fick jag. Den gången blev jag nödd och tvungen till att tacka nej…redan innan jag blivit erbjuden chansen. Det berodde dels på en extremt tråkig händelse jag blev utsatt för som dock slutade lyckligt och dels på vad jag fick se på den arbetsplatsen.

Det var ett sjukhus med avdelningar för psykotiska människor. Jag hade trott vården hade kommit längre. Varför trodde jag det ? Kanske för att Barbro Sandin redan på -80-talet visade att det är möjligt att inte bara förstå det psykotiska språket – att det är fullt av mening – men också att det är möjligt att hjälpa. Inte helt utan det ”tunga artilleriet” men med lagoma eller minimala doser. Bälte, tung neuroleptika, el-chocker för de deprimerade/melankoliska/självmordsbenägna.

Och samtal som det viktigaste. DET VIKTIGASTE ! Inte nåt vid sidan om. Inte som stöd. Utan som behandlingsform.

Ack vad besviken jag blev att utvecklingen tycks ha gått bakåt ! Två-fyra veckor fick de här människorna på sig att hämta andan. Då hade de för det mesta kommit in i handbojor med polishjälp. Skräckslagna naturligtvis för vad livet gjort med dem och deras tankar. Och känslor.

Nu blev de fullastade med psykofarmaka tills de blev snälla och kunde gå igenom alla de test som arbetsmarknaden krävde resultat från för diskussionerna om en fortsatt anställning…vidareutbildning…omskolning…För dem som hade ett jobb vill säga. Efter någon vecka eller redan följande helg kunde de vara tillbaka. Med samma eller nya poliser !

Nu söker jag mig till ett annat område och far på ny intervju om knappa tre veckor.

Samtidigt händer det andra saker. Folk börjar bli intresserade av mina tankar och frågar mig om diverse uppdrag. Det är roligt. Att få komma ut till en större samling och kanske kunna delge andra nåt av vad jag samlat ihop som erfarenhet under mina 56 år…varav 30 som psykolog.

Livet i dag är ingen solskenshistoria. Det har nu senast sagts av Anna Wahlgrens dotter Felicia. Det berättas allt oftare av människor man TRODDE skulle ha haft det gott. Som så många gånger förr tycks det vara så att skenet bedrar och de fulaste fiskarna…de ledsammaste människorna…kan finnas i de lugnaste vattnen.

Jag har inte varit nån bra pappa. Jag framhärdar inte heller i att ljuga om det. Jag har tvärtom sagt det till våra barn att från att själv ”i det närmaste” varit faderlös så kanske jag ändå lyckades lyfta upp faderskapet ett trappsteg. Men knappast mer. Jag bytte ut pappas frånvaro till min närvaro men har alltför många gånger tappat humöret och brutstit ut i skrik och vrål och annat som inte gör barnen direkt bättre och mer villiga att närma sig mig.

Ändå står de där och säger att de älskar mig och säger jag är världens bästa pappa ! Där ser man vad blotta närvaron och sanningen om sina brister ändå kan kompensera det man inte kunnat ge i t ex gränser och att kunna se sitt barn i ögonen under ett längre samtal. Det har inte jag klarat. Jag har ibland upplevt som att mina ögon blivit kvar i en annans…min mors. Hon liksom lade beslag på dem.

Det är vinter nu. Men de har lovat att våren ska komma tidigt i år. Fan tro´t. Man vill så gärna tro men det blir svårare och svårare och tyngre och tyngre.

Samtidigt mår jag bättre och bättre. Jag förstår mig inte på mig själv. Det får andra göra. Jag vill leva. Det får räcka.

Många många vill inte det. D v s de kan inte. Det sociala trycket på att vara perfekt har nått sitt max. Hoppas jag. För det står inte bra till med folk i dag. Inte med den rike och inte med den fattige. Vi har punkterat kärleken. Mitt favoritämne. Det är som att se tiden slita ögonen ur en kär nallebjörn och säga ”den där behöver vi inte längre”. Mår man dåligt söker man hjälp. Det är ju bra. Men varför behöver vi så mycket hjälp med att leva ?

Tillväxttakten vad gäller daghemsbyggen avtar inte. Fler och fler hinner inte ens hämta sina barn i rimlig tid utan anställer folk för det. Vad tänker barnet om sina föräldrar då ?

Vi vill meningsfullhet med våra liv. Våra vuxna, duktiga, perfekta liv. Men vi bygger in meningslöshet redan från ett-års-ålder och tidigare genom att frivilligt lämna ifrån oss det käraste vi har. Men barnen är oss inte så kära längre. Då skulle vi inte göra så mot dem. Inte för allt guld i världen. Men vi får veta mer om guldets stigande kilopriser än vi får lära oss om barnets psykiska möjligheter att stå ut med föräldrars frånvaro och vi måste ta hand om våra bilar på ett mycket mer hängivet och ”kärleksfullt sätt än vi nånsinsin, ens förväntas göra med våra barn.

Eurokrisen ser ut att vara en ekonomisk…finansiell kris. Och den kommer att drabba oss på det sättet. Också. Naturligtvis. Men vad den i grunden är stavas med andra bokstäver.

Vi har slutat att bry oss om varandra.

Katastrofen jag skrev om i min bok ”Barn är inte att leka med” är nu över oss. Och vi gör inget för att ta oss ur den. Inget !

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *