Varför ska man gå i terapi ?

För fyrtio år sen var den vanligaste orsaken till att söka sig till psykologisk hjälp att man var olycklig. Dvs kärleken ”fungerade” inte. Man fick inte fatt i någon passande partner…man gled isär…träffade en annan…bråkade mer än var sams…skilde sig…ibland lyckat, ibland inte. Man hade neurotiska problem. Man kanske hade utvecklat psykosomatiska symtom som berättade på ett symboliskt sätt att man led. Man hade tvångssymtom…man var nedstämd eller deprimerad.

Självklart finns alla dessa problem kvar…de är allmänmänskliga. Men det har tillkommit problem. Problem man inte ser eller inte tyder som psykologisk problematik. Den nya tidens sätt att lida skiljer sig åt på en uttalad punkt. Det är känslan av total meningslöshet med livet. En stor inre tomhet man inte kan ta på. Man kan inte berätta om när det började kännas så här och man har ingen uppfattning om vad som behöver göras. Det finns ju inget att ta på.

Allt är bra. Man har arbete och i något fall familj men allt oftare har man ingen familj. Man orkar inte bilda familj. Man lever ensam. Träffar någon sporadiskt men det blir alltid fel. Man blir knappt förälskad längre. Man är rädd. Livrädd för kärlek. Man har inga problem med kärleken. Man har den inte.

Vad gör man då i en terapi ? Vad ska man prata om ? Hur får man hoppet om lycka tillbaka undrade neurotikern. Dagens människa frågar sig hur man får liv…känslan av liv ? Så undrade doktor Frankenstein också och satte ihop ett monster av gamla likdelar.

Filmen kan ses som doktorns längtan efter eget liv men människan ska inte skapa liv/sig själv på konstgjort sätt utan blir då bestraffad…förföljd av monstret.

Kan man få hjälp hos psykolog med tomhet ? En kanske rent fysiskt ordlös tomhet ?

Ja det kan man. Genom att möta någon som orkar vara tyst tillsammans med en. I tystnaden ska man märka att där finns röster. Visserligen försiktiga…tunna men de finns. Om man låter tystnaden vara så länge rösterna behöver kommer saker att ske. Tomheten är en chimär. Den täcker något. Sorgen. Många gånger en förtvivlad lång sorg över att livet aldrig har börjat.

Det här kan man märka allt oftare. Nästan alltid får man så småningom veta att dessa människor saknar anknytning till yttervärlden och en älskande mor. Där virvlar runt massa ansikten eller fragment av ansikten som passerat revy under ens första år och de människorna har varit för många för att barnet skulle ha kunnat taga dem till sig och använda som nåt att gripa i.

Med det jättelika socioekonomiska experimentet ”daghem” föds det människor som aldrig växer upp som hela personer. Hur många delar av intellektuell, logisk art som helst kan få näring men hjärtat blir utan kontinuitet och mentala hjärtrubbningar blir resultatet…man tar sig fram på kryckor och arbete, arbete, arbete. Vad övrigt är, är en hemsk känsla av en livets meningslöshet och tomhet.

Jag återkommer.