2014 och de nya byfånarna

Ett nytt år !

De senaste årens nyårsaftnar har jag allt mer fått känslan av att det är ingen idé att önska sig något mer än föregående år kunnat ge. Eftersom jag är självkritisk räknar jag krasst med att det delvis har med mig själv att göra. Med min egen tilltagande pessimism angående mina möjligheter att lösa mina egna ”kroniska” identitetsproblem. Jag kommer nog aldrig att ens för mig själv kunna formulera en ”bild” av vem jag i grunden är. Eftersom denna tanke funnits med hela mitt liv kommer denna ”insikt” om dess utsiktlöshet inte som en chock utan ger mig snarare ett neurotiskt bekräftande på att jag alltid haft rätt. Jag vet ingenting om mig själv. Det är en överdrift men ändå inte. Jag blir inte ledsen av vad jag här säger om mitt eget mysterium. Jag kanske är så knäpp att jag helt enkelt gillar tanken på att aldrig kunna fånga mig själv. Man kan trivas med sig själv utan att ha ett hum vem man pratar om. Någon som har mitt namn…det är allt. Det får duga.

Men ! Det är nåt mer som allt oftare har dykt upp i min frustration gällande våra framtidsutsikter att kunna skapa en ”bättre” värld. Det handlar om den växande narcissismen, egocentriciteten och självförhärligandet. En autistisk en-mans-gudstjänst ämnad att hylla det egna jaget. Det märks egentligen överallt. Att kliva på tunnelbanan eller pendeln i Stockholm räcker mer än väl för att man ska föras in i en tom värld med människokroppar som sitter likt drogade neanderthalare med ansiktet stirrande i sin egen spegel…mobilen…och söker sig själva med hjälp av fladdrande fingrars sökande efter bilder att le igenkännande åt. Man kommer inte åt dessa medmänniskor. Man når inte fram bak ”glasväggen” eller ”kupan” som vi kan se som ny amerikansk TV-serie just nu. Iaf just nu i Finland. ”Under the dome”. En ”okänd” kraft med en osynlig mur stänger människor i ett litet amerikanskt samhälle ute från resten av världen.

För drygt 50 år sedan började vi transportera våra barn till barnkrubbor, daghem och nu förskolor. Det allmänna ska ta hand om det käraste vi har. Barnen. Framtiden. År för år växer det upp nya förskolor där barnen från en allt lägre ålder ska vistas allt längre tid utan den dagliga kontakten med sina föräldrar. Jag har under ca 10 år talat om konsekvenserna av detta ekonomiskt grundade socialpsykologiska experiment. Jag har förutsett det som hände i Finland under nyåret. Det första daghemmet brändes ner. Folk reagerar knappt. OM DET VARIT FULLT AV BARN…vad hade vi då känt ?

Det är inte min pessimism som gör att jag är säker på att detta bara är början. Det är min människosyn jag ser gå i kras. Att vi måste bry oss om varandra och leva för varandra. Ensam är INTE stark. Människan är ingen solitär…hon är en social varelse…en märklig korsning mellan hjärna och hjärta. Mellan eftertänksamhet och drift. Driften som handlar om tillfredsställa våra önskemål genast här och nu resp tanken som har möjlighet att skjuta upp behoven till en bättre tidpunkt. Eller sublimera dem till samhälleligt acceptabla handlingar.

Att tro att ett-åringar är intresserade av skolämnen när de inte vet var de befinner sig, inte ser skymten eller känner lukten av mamma eller pappa, inte vet nåt öht om nånting annat än att de lever i total, ständig, blind panik över sin övergivenhet…det är något som jag inte har ord till att beskriva. Det finns inga ord att tala om sånt som har med den ordlösa barndomen att göra. Möjligen kan man säga ”mamma” och försöka leva sig i i vad det betyder för spädbarnet. När inte mamma är där.

Att förlora mamma i ett års ålder i samhällets syfte att skapa självständiga, tänkande individer, med obegränsad kreativ förmåga att ta sig ur ett uppkommet problem…är TORTYR. Det är därför jag kallar daghem/förskolor för koncentrationsläger. Det omedvetna syftet är nämligen detsamma som i Hitlers skapande av lägren i Tyskland. Att utrota. Att utrota våra identiteter eller rättare att ödelägga möjligheterna till att hitta sig själv. I dag ses det nämligen som det farligaste som finns för samhällets fortsatta utveckling – mot avgrunden – att kunna både känna och tänka. En sån människa är den farligaste fienden för samhället. Det är inte det att hon inte behövs. Hon är direkt farlig. En enda riktig människa kan skapa kaos i hela världen. Det har vi sett förrut. Både från den ”onda” och den ”goda” sidan. Samhället som skymtar i framtiden har inte plats för några käppar i hjulet.

Visst låter det galet ! Jag är galen kanske men det jag talar om i min bok från 2008 ( ”Barn är inte att leka med” ) att vi har att vänta på den stora ”mentala katastrofen” är ingen överdrift. Vi är där och katastrofen växer.

För ca tio år sedan ”öppnade” Italien sina mentalsjukhus och ”befriade” de olyckliga ”galningarna”. Jo man trodde man var human. De dukade under på gator och torg förstås och visade de styrande hur skör en människa är. Hur övergivenhet är ett kroniskt gift mot mänskligt liv.

Det följde en tid när man insåg det galna i att släppa ”galningarna” ut på grönbete. De blev ett lätt byte för ”medmänniskornas” enorma välvillighet att missförstå och visa sin mest djuriska sida. Svaghet triggade igång det värsta hos oss.

Jag läser i dag i tidningen om en mamma som hittills fått fin hjälp att sköta sin autistiske son. När han blev tonåring drogs hjälpen in. Han faller. Snart är han ”myndig” i 18 års ålder och då senast kommer det nya neuropsykiatriska samhället att kräva av honom att han tar egna initiativ till sin egenvård. Han kommer inte att bli gammal. Kanske han inte tar livet av sig men han kommer att bli en av de nya ”byfånarna” som jag så hemskt vill kalla de människor vi åter kommer att få se driva omkring på gatorna. Fullständigt tomma på ryggrad, egna tankar och förmåga till känslor. Vi kommer inte att kalla dem ”byfånar” som jag gör utan ”fattiga”. De kommer aldrig att ha ett jobb. De kommer aldrig att kunna känna, ge eller ta emot kärlek. Kanske en del orkar döda och hamnar i ett tryggt fängelse och blir omhändertagna…kanske en del orkar ta livet av sig.

Kanske några har en liten gnutta hat i sig så de kan organisera sig i gäng. Trashankar som rusar fram och slaktar någon förbipasserande för att få kläder…och mat? En ny kannibalism !?

Sauli Niinistö, Finlands president, sitter fast i tron på det goda EU. Hans nyårstal fylldes till stora delar av detta galna projekt som än så länge inte har gjort en människa lyckligare. Rikare ja men inte lyckligare. Vi håller på att bygga en ”kupa” som stänger ute resten av världen och vi glömmer bort vårt eget behov av kontakt. Inuti en osynlig kupa som suger ut luften och lusten och förmågan att leva föds paniken snabbare än nån annanstans och folk blir djuriska. Där inne i det trygga, världsfrånvända, dödar vi varandra och slutar att tycka synd om varandra. Empatin blir ett minne blott. Samtidigt säger presidenten att vi måste också komma ihåg att BRY OSS OM VARANDRA. Som om han förstår, omedvetet, att EU är motsatsen till att bry sig…annars hade han inte behövt lägga till den ”passusen”…eller hur gott folk ?

Ett nytt år !

En som inte tycks veta vad han borde säga.

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *