Kanske i mitten av januari 2019

Jag planerar ett ”framförande” med en yngre, nyvunnen bekantskap. Jag vill samla människor och berätta hur jag ser på ensamheten. Hur vi missar illusionen om gemenskap och den existentiella, objektiva ensamheten, därför blir verklig och subjektiv.

Vi lever väldigt mycket i ett föräldralöst samhälle…där antalet auktoriteter minskat drastiskt de senaste decennierna. Gud har vi avlivat. Och vi har krossat drömmen/illusionen om kärnfamiljen som det sammanhållande kitt vi behöver för att uppleva livet som kontinuerligt och meningsfullt. Så att vi kan säga att ”hoppet” är det sista som lämnar oss. Men då måste vi bära på ett hopp. Vi måste kunna känna det. Att vi har ett hopp.

Om kärnfamiljen aldrig uppstår i våra liv så blir resten av tiden en resa i öknen. Kanske helt och hållet utan oaser.

Det är inte meningen att vi ska klara av allt på egen hand. Vi går under av den tyngden. Vi låter aggressionen ta plats i oss själva och göra oss deprimerade i st f upprörda över vad som skett och sker.

Att regeringsförhandlingarna drar ut på tiden på detta sätt – valet var 9.9 och nu skriver vi 20.11 – är väldigt ovanligt och osvenskt. Det beror mycket på att inget av de andra partierna vill tala med SD, men kan dessutom innehålla frön till något annat öht. Att vi låter demokratin ta sin tid. Vi pallar för det. Det är egentligen en uppvisning vi bjuder resten av världen på. I tålamod. Men där finns negativa bitar som har med svårigheten att förhålla sig till det många kallar ”ondskan”.

Är det rätt att inte tala med ”ondskan” ? Hur gör vi med vår egen ondska ? Lyssnar vi på våra mest skrämmande tankar eller håller vi dem borta från medvetandet ? Vad händer om vi inte har kontakt med hela oss själva ? Det behöver inte hända nåt så länge drömmarna hjälper till att kanalisera vårt hat och våra starkaste aggressioner.

Men att slå dövörat till det som inte behagar, gör oss än mer rädda för mörkret och varför törs vi inte ta dialogen och framföra våra åsikter och stå för dem ?

Jag tror att om vi tystnar alltför länge riskerar vi att göra oss till främlingar även inför oss själva och känslan av ensamhet växer. Ensamheten kan förjagas endast med hjälp av mera samtal och illusionen om att vi INTE är ensamma.

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *