Pappa, Sven David Hilén, 1910-2002

Ju längre tiden går efter din död ju klarare och tydligare ser jag dig. Jag är 54 nu och du var nästan 46 då jag föddes. Du blev på dagen 92,5 år. Ung.

Så ja. Jag kunde knappt skriva en rad om dig innan gråten kommer flödande över mitt ansikte. Gud att jag längtar efter dig pappa !

Det är så satans tungt emellanåt. Vad är det för nåt, kan du säga det ?

Jag har hustru och två barn, hus med tomt, en snäll och oregerlig hund, lite jobb…är det att jag har för lite ?…för små inkomster ? Jag kämpar inte tillräckligt för att få mer ? Är jag lat ? Är jag en slö fan ?

Du levde i flera år sen jag hade utvandrat till Finland. 14 va´ ? Du tyckte om min fru och våra barn men nånting hände i dig när jag försvann. Nej men kanske det inte hade med mig att göra. Du hade väl egna orsaker till att tappa fart. Du jobbade som 10 arbetshästar i din krafts dagar. Det sa alla. Det är svårt att leva upp till om jag säger så. Du var gjord av granit. Men med massor av bomull i. Du grät så lätt. Precis som jag. Det är skönt. Det är mycket skönt. Det lättar på nåt sätt det tunga. Det var länge sen jag grät. Tack för att du dök upp och hjälpte till.

Vi drabbade aldrig samman. Det var nog felet. Sammandrabbningar närmar människor till varandra. Rensar luften. Men inte vi. Vi gick som katten kring het gröt runt varandra…avvaktandes. Jag var rädd och ville samtidigt komma dig nära. Kände du det ? Vi kunde kramas men om inte kramar då och då avlöses av gnistor slutar kramarna att ha nån funktion…eller nej inte så men de känns mindre och mindre och mer som plikt. Usch det här är svårt men är du med pappa ?

Jag har haft lite av samma problem med min son men inte så som vi hade det. Han och jag har faktiskt brakat ihop ordentligt några gånger. Som två tjurar…jo det är sant. Horn mot horn. Det du. Han kanske inte är så stolt förstås men jag har lite av den märkliga känslan i mig, att där, DÄR, kom vi nära, då vi gav varandra en snyting. Sen bölades det. Jag bölade. Vi kramades och drack kaffe. Vi står mycket nära varandra grabben och jag. Han är så fin. Nu ska jag inte tala mer om grabben…du kommer ihåg att jag också har en lika fin dotter.

Det var inte helt lätt för dig att acceptera mig från första början. Där kanske det ligger nånting av svårigheterna som kom senare. Mamma hade fört dig bakom ljuset eller hur var det ? Du var nöjd med tre ungar och efter 9 års uppehåll dök jag upp och la beslag på din fru. Inte lolit alla gångel…näl man inte kan säja ällll.

Men trots din tvekan till min sena ankomst så tog du med mig i din lastbil. Vi körde mjölken. Var jag två eller tre år när jag stod på flaket och försökte rubba stånkorna med böndernas mjölk på väg till mejeriet ? Eller var jag aldrig med dit ? Jag kanske var med bara när vi hämtade de stora stålflaskorna vid böndernas mjölkpallar ?

Så körde vi massaved till Vittinge i Västmanland…eller låg det i Uppland ? Jag fick en järnstång i huvudet en gång. Den vägde säkert 15-20 kg, kanske mer. Jag kunde ha dött men jag hade tydligen redan fått av din träskalle så det blev bara lite sågspånsproduktion som resultat. Det spottade jag tydligen ut som blod för nästa dag var jag en frisk liten knatte som vanligt igen. Du sket väl på dig ? Det hoppas jag i alla fall. Det är det minsta man kan förvänta sig av en sån smäll. Tog du mig ens till läkarén farsan ? Jag har inget minne av det. Jag tuppade väl av. Jo, du bar in mig i hytten har jag hört. Fy tusan hörru !

Ni kanske inte såg mig riktigt. Att jag var liten och behövde skyddas från faror. Jag gjorde mycket illa mig i barndomen. Gång på gång låg jag och blödde nånstans. Ni slarvade. Varför ? För att jag inte borde ha funnits tror jag. Det är min teori. Alla har vi en teori om vår tillkomst och barndom.

Först i o m med min första psykoterapi väcktes du upp på riktigt inom mig…jag lät dig bli min pappa. Jag bodde i Uppsala då och hade hunnit bli nästa 30 bast. Fattar du det ? Därifrån har jag sen låtit dig bli mer och mer påtaglig och nu efter ytterligare 25 år sitter du här bredvid mig och kommenterar mitt nuvarande liv. Du är stolt över mig. Och jag över dig. Man kan väl säga att vi älskar varandra. Du var lastbilschaufför och jag blev psykolog. En perfekt kombination. Jag reder mig i så väl slott som koja. Det gjorde ock du. Med din charm och humor och snabba käft.

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *