Krig

I dagens Hufvudstadsblad skriver man om de finska krigsbarnen som skeppades över till Sverige. Rubriken på artikeln är ”Politik körde över känslor”.

”Den finländska regeringen ville inte såra svenskarna och uppmuntrade därför barntransporterna”, anser Pertti Kavén som disputerar i dag”

De var 80 000 ! Pertti var en av dem. ”-Jag kan förstå min mammas val och jag hade det mycket bra i Sverige. Men en viss känsla av främlingskap och rotlöshet ha följt mig hela livet”.

Det var framför allt kvinnoorganisationerna i Sverige med den avgående utrikesministerns hustru Maja Sandler i spetsen, som drev mottot ”Finlands sak är vår”.

”Det officiella Finland tackade nej ( till det svenska erbjudandet om att ta emot barn ) och minister Joho Koivisto vägrade skicka barn över. Han ansåg att man bättre kunde hjälpa genom att skicka förnödenheter till Finland”.

Det blev till slut Mannerheim och en svensk delegation inbjuden av Koivistos chargé d´affaires, Eljas Erkko som lyckades se till att transporterna inleddes.

”Enbart under vinterkriget skickades 10 000 barn till Sverige”.

”Pertti Kavén påpekar att mammorna i det skedet inte ville skiljas från sina barn. Under fortsättningskriget sattes ett stort propagandamaskineri i gång. Man ville skicka så många barn som möjligt till Sverige”.

”-Det man inte tänkte på var att barnen och familjerna på båda sidor om havet har känslor som förändras hela tiden. När det var dags att skicka barnen tillbaka blev man överraskas av att det gick inte så galant som man hade trott. Barnens bästa och Finlands befolkningspolitik krockade”.

Kavén avslutar med orden: ”Det ingår så mycket oförutsägbara faktorer i paketet. Banden mellan barn och föräldrar kan brista och kanske aldrig repareras. De ekonomiska resurserna kan användas på att hjälpa ett större antal barn på plats i stället”.

I går skrev jag på min mobil. `Ett samhälle som tar ifrån föräldrarna barnen är i krig. Och föder generationer av fiender. Kriget heter ”du tog inte hand om mig när jag var liten, då tar inte jag hand om dig som gammal heller”`.

Det här kriget genomlids utan dödande vapen men är inte desto mindre ett krig och lika känslomässigt plågsamt som att leva med bomber och kulor. Det är ett känslomässigt krig mellan föräldrar och barn.

Precis som i artikeln menar jag, och flera med mig har jag börjat förstå, att pengarna borde användas där barnen är. Som föräldrapenning för barnets bästa. Att få stanna hemma under den korta tiden barndomen utgör, innan allvaret med prestationerna och poängsättningen sätter igång.

Vilka delegerar vi omhändertagandet till ? Jo dagis-och äldreomsorgens personal. Hur ser deras lönenivå ut ? Vi värderar inte ens hjälpen ! Vi skäller på dem i stället. Av dåligt samvete förstås.

Känslomässig kunskap har inte heller nåt värde. Vi kan inte förädla känslor. Vi kan inte sälja känslor och göra pengar på dem. Ingen blir rik på känslor.

Jo säger jag. Det är det man blir.

Jag skulle vilja göra om mina ord till en vit duva som flöge ut över världen och berättade att man kan tänka så här också. Vi behöver inte lyda någon Mannerheim eller svenska och andra kvinnoorganisationer nu. De vet inte vad de gör. Fast de biter sig i svansen. Det borde göra förskräckligt ont.

Det finns ett sätt att förstå hur mammor klarar av att sätta bort sina barn på dagis. Och hämta dem fast de antagligen är ledsna, trötta och griniga. De tror att alla; män, pojkar och flickor, har samma känslor som de. Hur menar jag då ?

Det är komplicerat men i stora drag tänker jag så här. Mamma är allas början. Hon är vår värld, hon är vårt allt. Vi avgudar henne, vår älskade mamma. Pojkar som flickor.

Pojken ska vända sig bort från henne så småningom, så väl han kan, för att ta plats i sitt eget kön och förhoppningsvis se upp till sin pappa…den fysiska eller den som mamma tänker på…och talar om på något sätt. Pojken ska aldrig mer identifiera sig med henne.

För flickan gäller andra saker. Hon ska efter de stormande tonåren åter vända sina blickar mot mammas person och identifiera sig med henne för att bli kvinna. En som tänker på en man. För henne är det dock ”inget farligt” att livet ut jämföra sig med mamma och ha henne i tankarna. De är kvinnor bägge två. Kvinnan blir inte barnslig, regressiv, av att tänka på mamma. Hon idealiserar henne inte. Hon ser mer realistiskt på mamma än mannen kan. Han har inte följt sin mamma under uppväxten på det sätt flickan gjort. Han har haft full sjå med att försöka förstå sig på pappa.

Pojken som lämnas på dagis och flickan som lämnas på dagis är inte barn på samma sätt. Det är inget större problem för flickan att längta efter mamma, kanske bli ledsen och gråta. Om miljön tillåter det. För pojken blir det definitivt svårare. Han kämpar under tidiga år med att försöka klara sig utan mamma och utan att tänka på henne, för det gör honom mindre än han vill vara.

Killen lider mer än tjejen av att inte ha fysisk tillgång till mamma. Hans inre konflikt är svårare på alla sätt än flickans. Att gråta över mamma för en liten kille är så mycket mer kränkande än i flickans fall. Det här förstår vi kanske men tänker inte på det. Alla ska vara lika fast vi är olika. Det i sig är degenererande ! Det är absurt, det är dumt, det är så opsykologiskt och okänsligt det kan bli.

Det här mindre konfliktfyllda fältet bär flickan med sig när hon blir kvinna och själv mamma en dag. It´s not a big deal . ”Mamma kommer snart. Jag klarade av det och då ska ni också göra det”.

Det här är, menar jag, också orsaken till att mannen på jobb har så snabbt till att i sina tankar skyffla över hela barnets känslomässiga uppväxtansvar på kvinnan. Han orkar inte ta i det. Han lider så förskräckligt av bortträngda minnen av sin frigörelsekamp med mamma, och kvinnan ger efter, inte bara av tvång utan även av faktum att hon ser inte skiljsmässan från barnen på samma vis som mannen. Det är ju bara att lämna och hämta. Ungen gråter och har sig men det går över. Hon hämtar sig. Mannen närapå dör. Hon vet att hon har ”haft” sin mamma…den största kärleken…hela livet till förfogande och då tror hon att alla människor har det. För pojken och mannen förhåller det sig på ett annat sätt.

t”.

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *