En insändare

Att jag ställde några frågor till Dig Niclas Grönholm ( Helsingfors stad ) angående, dagens och framtidens, barns tillvaro på dagis…från o års ålder och uppåt…kanske gick Dig förbi. Jag och många med mig är ändå mycket intresserade av svaren. Jag vet Du gav Dina uttalanden i annat sammanhang men jag hoppas det är okej för läsaren att reagera ändå. Det är så stora mänskliga värden som står på spel. Tio-ja hundratusentals barns…och kommande vuxnas.

Inte i något annat samhälle kan individen bli så ensam, utlämnad och obetydliggjord som i det individcentrerade, det vi nu lever i. Denna typ av samhälle är det farligaste som finns eftersom ropen på en stark ledare, ämnad att hålla ihop oss förr eller senare höjs. Under tiden växer antalet sk informella ledare och maktkamper på arbetet.

Man måste rent av fråga sig om det längre är ett sam-hälle vi lever i eller om vi bara råkar befinna oss på samma plats…där det enda vi delar är tron/ideologin på att ”ensam är stark”. Det närmaste vi kommer något gemensamt i arbetslivet är det sk ”projektarbetet”. Samling vid pumpen ! Här slår vi ihop våra kloka skallar för några veckor eller månader för att snabbt som attan rafsa ihop ett resultat att presentera för ledningen…vad händer sen ? Jag misstänker att det inte spelar någon roll längre vad som händer sen. Projektet lever sitt eget liv och har blivit ett sätt, det enda sättet, att umgås på jobbet och tro man är ett lag. Projektet tar slut och deltagarna skingras igen för att andas ut, var och en på sitt rum. Tills klockan ringer igen. Tillvaron på arbetet är omisskännligt likartad den på dagis. Fri lek/vila varvad med gemensamma, pedagogiskt riktiga uppgifter, bl a det viktiga bordsskicket. Från 0 års ålder ?! Ett av Dina uttalanden Niclas fick mig faktiskt att undra om det är så att denna arbetsliknande miljö, med prestationer och poänggivning/betyg, ska starta från ”första stund”…

I det individhyllande samhället betyder andra individer ingenting. Kung JAGET regerar. Förutom jaget kanske även idoler. Precis som tonåringar behöver idoler men tonåringar har inga sådana i dag. Var finns den att se upp till ? Upptagen förstås. Därför måste den unga för sin psykiska hälsas skull, bli sin egen idol. Det kallar jag för en slags påtvingad ”autism”. Var och en, speciellt i de ungas skara, ”talar” redan nu om livets svåra saker blott med sitt eget eko..sina önskedrömmar/mardrömmar…hänvisade till en tyst, ensam monolog ( för att inte avslöja sig som en problemtyngd ) …som ingen då kan ifrågasätta. Med resultatet att allt blir fritt fram. De ständiga aktiviteterna på dagis och i skola, ger inte plats för kontemplation och undrande dialoger om livet i sig. Man får inte tid till att ställa frågor om vem man är. Det är görandet som gäller. Inte det sköna varandet. Det man behöver vara trygg i för att senare, som vuxen, kunna arbeta. Det här kan leda till känslan av att man äger inte sitt eget liv…det är i händerna på osynliga krafter. Lusten att leva och förmågan att upprätthålla sin nyfikenhet går om intet. Proven, testen, betygen, resultaten, examen…vi behandlar oss mer som produkter…bilar i bilprovningen…än själar.

Den här utvecklingen är ingen slump. Slumpen, den spontana gesten och förmågan att göra bort sig ( ja jag ser det ibland som ett friskhetstecken ) är minimerad med den specialdesignade, nyvictorianska moralen där allt tycks vara tillåtet…i det öppna samhällets namn…men egentligen är förbjudet…med fysiska hälsoskäl som motiv. Nej slumpen och spontaniteten ”sjunger på sista versen, ty allt är mycket planerat och genomtänkt i denna månghövdade ”solitär”. Ensam är inte stark, den är svag och svagheten ska underhållas. Alla ska vara duktiga men ingen för stark eller udda. Det låter som en omöjlig balansgång och är det också. Många som inte fattar vitsen faller av linan. I detta sammanhang kommer jag på en sista sak. Gruppen som fenomen uppstår inte bara vid projektarbetet utan även vid mobbning…när det gäller att hålla de udda personligheterna stången…men mot vadå ? Den som mobbas ut kanske rent av borde vara tacksam över att få slippa de konstgjorda, alltmer tidigarelagda, kunskapsaktiviteterna på dagis, långt bort från de trygga föräldrarösterna resp de makabra projektjippona på jobbet. För att få växa inifrån. Det som måste få ta tid.

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *