Förmågan att vänskapa

Ungdomar tycks ha ett obegränsat antal vänner. Det är ju inte så. De allra flesta är bara bekanta ansikten och kanske ingen är en riktig vän. För att kunna utse en människa till sin vän må en del saker först vara vid handen. Man måste ha haft en vän tidigare. Och nån måste ha varit den första. Som nyfödd och spädbarn söker man inga vänner…de kommer in i bilden senare. Man söker trygghet och bekräftelse.
Tryggheten i en famn som bär och håller om/vaggar en, bekräftelse i ett par ögon som ser och en röst som berättar vad de ser. Det kan kallas för spegel.

De allra flesta mammor klarar bärandet mer eller mindre galant. Redan vid bekräftelsen blir det genast svårare. Den kräver att mamman har bestämt sig för vem hon själv är, vilket inte alltid är givet. I dag famlar fler och fler efter sig själva och kommer ett barn till världen mitt upp i detta sökande blir det inte lättare precis. Nu är det två att hålla reda på. Hur ska det gå till ?

Många kommer inte ens hit…till barnets 2-års-ålder som det handlar om…ungefär. Sverige är ett av de dagis-ivrigaste länderna i världen och Finland ligger här tack och lov en bra efter. Men bor man i Sverige är det vanligt att identitetsproblematiken hos mamman och svårigheten att kunna bekräfta sitt barn, ersätts med helt andra typer av problem som har med hämtningstider till och från dagis att göra.

Hela komplexet hoppas över och läggs på is. Men inga problem försvinner genom att man hoppar över dem. Man lämnar in barnet som två-åring på dagis och säger glatt ”titta så många kompisar du får !”

Barnet fattar ingenting. Mamma har gått och säger nu att det ska börja umgås med andra, främmande, spädbarn i stället. Utan att själv ha en aning om vem det är. Allt går runt och inga svar finns…inte ens några frågor kan barnet formulera. Inte i tankarna…för de är upptagna av tomhet och inte med munnen för orden saknas. Hur kan man lämna bort ett barn som inte ens har lärt sig prata ?

Det här barnet får inga vänner. Det har inga verktyg. Inga behov. Det väntar fortfarande på bekräftelsen av sitt eget vara. På dagis kan den omöjligt komma eftersom det är från mamma man väntar svar på de existentiella frågorna…i blickar, i joller, i att bajsa på sig och bli ompysslad av en van och känd hand.

Ja ja så här ser det ut. Men who cares ? KBT-psykologen säger, när vi kommer som 25-åringar och säger att vi fått ett ”toppjobb” med hög lön, men att livet känns tomt, att vi TÄNKER FEL.

Man kan välja att gråta eller skratta åt vårt tidevarv. Men för djävligt är det ! Alla är galna ! Och de som inte är det ska sannerligen bli det. Det sköter vi själva om så fint.

Riktig vänskap ska kännas som en mamma som bryr sig. Med partnern, som vuxen, lägger vi till sexualiteten…då ska det ordna sig. I dag väljer allt fler antingen eller…och det går att förstå. Inget sker av en slump och det är inget fel på kognitionen hos oss. Det är de som styr som är för skadade. Man borde inte rösta på någon som VILL bli chef eller politiker. De har alltid orent mjöl i påsen. Den bäste ledaren skulle släpas fram…mot sin vilja och övertalas och läras upp…av folket.

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Förmågan att vänskapa

  1. Anna skriver:

    Hej hej!
    Tack för din kommentar. Har tyvärr inte ngn e-mail till Madeleine.
    Inte vad jag hittar nu iaf. Men testa att lägga en kommentar på hennes blogg:
    http://hemmaforaldrar.blogspot.com/

    Eller skicka ett mail till Hemmaföräldrars redaktion:
    http://www.hemmaforaldrar.se/

    Är du medlem på Facebook:
    http://www.facebook.com/group.php?gid=101121398764&v=wall
    eller kanske:
    http://www.newsmill.se/user/madeleinelidman

    Önskar dig lycka till, och en GOD JUL!

    Mvh

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *