Hur blir man hungrig ?

Jag avslutade mitt förra inlägg med orden ”girigheten talar”.

Den girige människan är hungrig. Och då menar jag inte enbart hungrig på mat. Den är hungrig på makt och materia att stoltsera med och visa upp.

Vi går mer och mer in i ett samförståndssamhälle där alla ska vara överens. Om vad ska vi vara överens ? Jo den starkes rätt.

Att vara hungrig och stark kan i vissa frågor ses som synonymer. Om du nämligen är svältfödd från början, på kärlek, så är det det enda du tänker på att tillfredsställa. Och du kan i ett dylikt samhälle göra i stort sett vad som helst för att tillfredsställa de uppdämda behoven. Det demokratiska tänkesättet kommer i skymundan där den starke har rätt att köra över den svage.

Hur skapar man hungriga människor ? Jo genom att avhålla dem från det kärlek innebär av närhet och trygghet. I det syftet bygger man fler och fler daghem hela tiden. Ett barn som forslas fram-och-tillbaka mellan hemmet och dagis från 6 månaders ålder, utan att någon reagerar, fråntas väsentliga delar av närhet och trygghet till en kontinuerlig förälder. Detta skapar den rätta hungern för att i framtiden bli den konsumtionsvänliga och överarbetande individ samhället behöver för att stärka sina rikedomar. Och utöka klyftan rik-fattig. Man ska minnas uttrycket ”söndra och härska” som lär ha använts av italienska författare på 1600-talet om en romersk krigsföring och tillskrivs bl a Julius Caesar. Metoden, på latin ”divide et impera”, är alltså ett sätt att föra krig.

Nu är det ju så att EU bildades i precis motsatt syfte. Man slog ihop länder för att få en större enhet, union, för att undvika krig, andra kriser och underlätta handeln. Nu synes idéen krackelera och folk tenderar att åter bli mer nationalistiska därför att politiker och andra leker med pengarna och människors hälsa/kärlek. Man, både den styrande och den styrda, har sett att unionen blivit svår att lotsa fram då globala ekonomiska kriser sköljt över världen de senaste decennierna. Skillnaden är att den styrande inte tycks ta saken på allvar ( om inte krislånen till Grekland och Irland är det och jag är osäker på det ) medan den styrda är trött på den stora penningätande buffeln EU som skapar mer och mer frågetecken än den rätar ut.

Ett sätt att krackelera en familj är att ta bort barnen därifrån och låta samhället ta hand om dem. Då gör man saken grundligt från början. Utan att någon vill se sambanden mellan familjepolitiken och världsekonomin. I själva verket tycks unionen understundom tjäna som ridå för att dölja vad som egentligen sker politiskt. Högerkrafterna och, är jag rädd, de extrema avarterna, jobbar som aldrig förr bakom ridån. Det sägs en sak till publiken och görs en annan. Vart tog de fagra löften vägen om att EU skulle underlätta livet och göra det mer rättvist. Människohandeln har ökat med EU !!! Bara det !

Som den uppmärksammade läsaren kanske noterar tror jag alltså att även en sån fantastisk organisation som EU också bär på omedvetna krafter inom sig. Likt var och en av oss. Kanske för att jag är psykolog ! Människans självdestruktiva krafter går inte att tämja med hjälp av en union som därtill är skapad på ett onaturligt sätt och mot mångas vilja. Nästa stora kris, jag höll på att säga krig, kan bli vad som helst och vi kan få börja tampas med ett ”terroristernas krig”. Att ha terrorister i Europa är ur de styrandes synvinkel både på ont och gott. Att kunna kanalisera uppdämd besvikelse mot en ny uppenbar tydlig fiende, kan ge EU nya poäng, men man leker med elden. Jag är inte övertygad om att alla är emot denna eld.

Vi har matat vårt eget hat under alla år sen andra världskrigets slut. Det börjar bli moget för att materialiseras. Fr a har vi matat det genom att undergräva kärleken till de minsta och därmed till oss själva. Det är ju inte bara spädbarnet som nära nog går in i kaos när det lämnas bort till okända människor utan det är också den vuxnes egna funderingar kring sig själv som förälder och moraliskt subjekt som manglas och tar stryk. Lämnar vi det käraste vi har beslås vi med självförakt och självhat. Så länge vi har ett arbete kan vi hålla känslorna stången via prestationerna och lönen som säger att vi är duktiga. Men den arbetslöse eller semesterfiraren kan inte lika lätt koppla av. Inget tycks föda sånt ståhej i dag som när den gemensamma ledigheten ger oss möjligheter till samtal om annat än hämta-och-lämna barn, betala räkningar, handla och laga mat, mm mm. Att vara tillsammans har blivit stört omöjligt för många. Men vi tar det inte på det politiska allvar vi borde.

Ett utslag av självhat och självförakt, vi som arbetar med relationer märker mer än tidigare, är det utarmade sexuallivet. Människor har förlorat lusten ! Det borde föda ett ramaskri men icke. Det behandlas skiljt åt som ett helt eget, märkligt fenomen som inte skulle avspegla nånting annat.

Freud sa att hälsa kan definieras som förmågan att älska och arbeta. Arbetandet går som ”smort” ( tills depressionen hugger fast sina hullingar i själ och hjärta ) men sängen är tyst och torr. Jag överdriver inte scenariot vi går till mötes. Jag är snarast försiktig. Jag tror inte på underverk.

Att säga att vi borde plocka hem barnen och införa föräldrapenning = regelrätt marknadsmässig lön för föräldraarbetet, är inte opportunt. Därför säger jag det då. Jag är inte lämplig nämligen.

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *