Jag har en tanke. Den är antagligen extremt provocerande. Jag tror att det finns samband mellan dagissamhället och de sk neuropsykiatriska diagnosernas intåg. Nu är det så att inga oemotsägliga neurologiska bevis existerar som i sig själva skulle kunna förklara t ex det autistiska lidandet. Autister som kommit så långt att de publicerat sig i böcker och i tidsskrifter av olika slag vill påminna om att det svåraste som autist har alltid varit och är upplevelsen av ensamhet. De kännetecken som expertisen brukar räkna upp…brister i social kommunikation, språk, empatistörningar, ekolali, extrem aggressivitet eller motsatsen ( ”monster eller mönster” )…klädslitage…mm mm är inte det autisten själv betonar utan känslan av kontaktlöshet. Varför lyssnar vi inte på det utan sviker subjektet när den väl formulerar sig ? Och går till den betydligt tryggare hjärnan i st för att söka det neurologiska felet ?
Det är inte bara den extrema autisten vi negligerar rätten till känslor. När man tittar på annonser som söker psykologer så är kanske 9 av 10 platser av det slaget att kunskaper i neuropsykologi resp psykiatri närmast ett krav på den sökande. Den skolbildning man helst vill ha på tjänsten är KBT. Dessa två typer av ansatser – ja för mig är de blott ansatser – har helt och hållet hittat varandra och skjuter ner den klassiska psykodynamiska synen i dyn. KBT är ingen teori – nota bene ! – utan blott ett terapeutiskt tänkande utifrån den ur behaviorismen blommande lösningscentrerade modellen. Man lyssnar till patienten och man tar den på allvar MEN berättelsen i sig om barndomsupplevelserna, bestämmer ingenting av terapeutens fortsatta lyssnande och fr a agerande. Det gäller att hitta en lösning därför att lidandet ses som ett problem.
Men visst är väl lidandet ett problem i högsta grad ! Ja och nej. I dag med lyckosökandet och tron på det materiella paradiset är det ett problem att lida för det sätter käppar i hjulet för arbetet och lyckan. Det finns ett annat sätt att se på saken som vi inte talar om. Att vi blivit sämre på att STÅ UT med motgångar och lidande. Att de hör till LIVET många gånger. Jag säger inte att man inte ska söka hjälp för sitt onda men när terapeuten inte står ut att se det nån längre tid hur ska då patienten kunna göra det ?
Det här är svårt att sätta ord på. Dagens motto är för många ”ta ingen skit !”. I det finns inbakat detta att så fort vi får problem på halsen ska vi söka hjälp eller bara klaga. Tänk nu att OM det beror på att vi byggt upp en brist inuti som handlar om att vi har ingen struktur inom oss som klarar av att härbärgera det onda…det…det tunga…orättvisor ! Då är det frågan om något mycket mer än att vi ska försvara oss om vi blir påhoppade.
Jag tror de senaste 50 åren har hjälpt till att urholka något i vår själ…något som stod ut med det onda, om vi använder det ordet. Det är inte meningen, anser jag, att vi ska vara lyckliga 24 timmar om dygnet. Varför ? Jo för att vi är då så skyddslösa när det onda väl dyker upp. Det är ungefär samma fenomen, eller exakt samma fenomen, som fler än jag menar drabbat hela Sverige…i brist på krig. När nånting händer utöver det vanliga så ramlar folk ihop av överraskning och förskräckelse. ”Det hade vi aldrig kunnat räkna med”. Varför inte ? Det händer ju på andra håll…varför inte i Sverige ?
Att vara skyddad är väl bra ? Ja och nej. Det kan bli för mycket. Det är det jag menar med orden här ovan.
Att få växa upp med mamma är inte nåt jag talar mig varm för, för att hon skulle vara mer felfri än andra. Tvärtom höll jag på att säga och jag säger det också. Att få kramar och kyssar och mat och annat av mamma är underbart MEN att få strida med henne är MINST SAGT LIKA VIKTIGT. Det missar de flesta totalt. Man slåss inte gärna med främmande personer. Man säger inte vad man tycker och känner. Man håller det inom sig tills…ja tills när då ? Att ha det ”i minnet” och ta det där hemma med föräldrarna…ja så kan man säga till en vuxen men inte till ett barn. Känslorna kan vara kvar i kroppen MEN SAMMANHANGET och hur händelserna kom och gick och ur de eventuella orden ( många dagisbarn kan ju inte prata ! ) föll, har fallit ur minnet.
När man p g a omständigheterna tvingas tiga om sina svårare känslor riskerar man bli tokig. Jag tror det är det vi ser i dag. Psykiatriska mottagningar…habiliteringshem ( som växer upp som svampar ur jorden ) och privata psykologiska mottagningar befolkas av rasande människor utan ord. De vet inte längre vad de känner men är bara ångestfyllda och deprimerade…eller som jag hävdar…ensamma med sina bortträngda nerisade känslor.
En mycket framgångsrik kvinna säger i dagen Hbl ( Hufvudstadsbladet ) att ”om man tvekar mellan att stanna eller gå – då måste man gå”. Hon säger inte i vilket läge och det är inte det jag är ute efter. Det kan användas menar jag som motto på oss alla i dag. Vi har lärt oss det till förbannelse och det sitter i ryggraden. Alla vet vad jag tänker på för situation…( barnet ”krånglar” ) ”men jag vill inte gå i dag…jag vill stanna hemma…med dig”. ”Det går inte lilla vännen…jobbet väntar”.
Reportern som skrivit artikeln märker ännu bättre än vad jag som läsare kan utvinna ur texten men vi kommer fram till samma saker om den här kvinnan ( vd för ett teknologiföretag ). ”När hon trummar på ett ode till görandets ära, inser man att hon får energi genom att förbruka energi”. Ungefär den uppfinning hon snart lanserar internationellt…den självladdande mobilen resp laptopen…”laddaren kommer att vara inbyggd i apparaten”.
Vet du som läsare vad jag kallar det ? Jo autism. Den som klarar av sitt liv själv utan kontakt av andra…utan behov av kärlek. Först tekniken…sen vi.
Nu är jag helt slut och går och lägger mig bredvid min fru för att lyssna på hennes andning.